Hej mina vänner! Hittade just en text jag skrev för ca 3 år sedan när jag gick estet.

En text som jag önskade att jag hade mod till att läsa upp inför klassen någon dag.

Tänkte dela den med er här:

"If I stand in front of my class right now, then I know that I had the courage to do this. When I wrote this I never thought that this moment would ever come, but here it is... Here you are, here I am in front of you, saying what I've wanted to say for such a long time. I love you, all of you, but you don't seem to feel the same about me. Maybe you think I'm strange and wierd because I'm different. Maybe you don't want to accept me, but you don't have a clue about how that makes me feel. Like you would even care... We've been having conversation with my parents and people on school and they always say that it's gonna be different, that someday you will understand... But that day only exists in their heads so far and I don't know what to do, who to talk to, who to trust... If there is someone... I know that no one in here thinks that I'm a good person, but I also know that it's true, I'm not a good person, but I've tried my best since I was a child. "I tried to be perfect, but nothing was worth it. I don't believe it makes me real."

I understand you, I'm not against anyone of you, but can you please think about one thing: I may not always be here..."

Jag ville verkligen att de skulle höra det här, men så blev det aldrig.
Det är så skönt dock att allt detta är över.

Än idag, på underbara Folkhögskolan, sitter vissa saker kvar. Jag kan få för mig så fort någon tittar på mig att de förolämpar mig tyst för sig själva. Om några pratar och tittar åt mitt håll kan jag tro att de snackar skit om mig. Om någon ger mig en komplimang eller ger mig en kram kan jag få för mig att det är endast för att håna mig. Men jag vet att mina nya skolkamrater inte är sånna, över huvud taget. De ger mig komplimanger och kramar för att de faktiskt menar det, samma med lärarna. Alla på skolan bryr sig verkligen och de finns där för mig när jag behöver det. Finns inte ord för hur tacksam jag är över att ha hamnat på den skolan, trots allt som hänt nu på senare tid.

Förlåt för att jag är totally worthless på att uppdatera den här bloggen, men som sagt: Jag är ganska mentalt ostabil just nu och vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Ska försöka uppdatera så gott jag kan i fortsättningen! Kram till er alla!