Fortsättning på följande inlägg..

 

Erika har förstört mig så jävla mycket. Det är framför allt på grund av henne och resten av den klassen som jag varit ännu mer livrädd de senaste åren. Känslan när man går i en klass där man absolut inte hör hemma. När ingen vill ha dig där.. Jag kände mig så jävla patetisk. Aldrig nånsin känt mig så patetisk innan.

 

But look, I'm still around. Right?

 

Det finns en till person jag vill tacka tusenfallt för att ha hjälpt mig bygga upp självförtroendet efter allt det här. Älskade Dani Shay. Det finns mycket musik i mitt liv som betyder otroligt mycket för mig. När jag lyssnar på dessa texter och föreställer mig att det riktar sig till mig, det är så jag får styrka.

 

I'm a superhero.

 

 

Jag fick ju en utredning för diagnos för ett par år sedan och hade flera olika psykologer under den tiden, men efter jag hade fått min diagnos (socialfobi) fick jag den bästa psykologen jag haft hittills. Hon hjälpte mig otroligt mycket. Hon pushade mig till att fortsätta utmana mig själv för att bli bättre. Hon var väldigt stolt över mig när hon såg vilka stora framsteg jag gjorde. Jag berättade för henne om estet, om Erika och hon sa att jag skulle tänka mig mitt liv som en stor buss. Föraren är jag, bakom mig i bussen sitter alla andra i mitt liv: Familj, vänner, fiender, mobbare osv. Hon sa att dem kommer alltid sitta där bak och ropa: "Sväng höger, sväng vänster! Gör si, gör så!", men det är alltid jag som styr den där bussen. Det är jag som väljer vilka vägar jag ska ta, inte dem. Om det är någon jag ska lyssna på där bak i bussen så är det familj och vänner, inte de andra.

Det är jag som väljer vad jag vill göra i mitt liv och vad de andra än säger, vad dessa röster än ropar så måste jag lära mig att sluta lyssna på dem och börja lyssna på mig själv i stället.

De här tankarna har hjälpt mig så otroligt mycket, trots att jag inte ens trodde då att de skulle göra det. Alla ni som varit med om något, varken det är mobbning eller något annat, något där rösterna sitter kvar och ropar. Tänk då på den där bussen. Det är ditt liv, ingen annans.

 

Jag säger som Dani har sagt i beskrivningen till låten här ovan:

"I'd like to dedicate this song to anyone who has ever been mistreated, simply for being themselves. It takes courage to go against the grain; so let the brave ones face whatever comes their way, and let them be unshaken by their fears. I love you all, and I am here for you."

 

Tyvärr måste jag sluta skriva nu, för jag har lektion.

Men jag ska försöka göra ett inlägg lite senare också.