Nu har jag inte bloggat  på sådär en 1000 år eller så, varken här eller på min andra blogg.

Men.. Här är jag. Hej.

 

Saken är nu den, att mitt självförtroende gick får toppen till botten igen på typ en vecka. Detta hände för kanske 3 månader sedan. Jag börjar bli trött på att må dåligt nu. Jag ser bara nackdelar med mig själv och jag kommer aldrig känna mig tillräcklig. Jag är inte sexig, jag har små bröst, jag växer ur alla mina byxor, jag pratar för mycket, jag pratar för högt, jag är nere för ofta, jag gnäller och klagar och är arg och otrevlig. Ingenting är som det ska. Ingenting med mig är bra. Det är så jag känner just nu, vilket innebär att det egentligen är ganska dumt av mig att skriva på den här bloggen nu.

Men här är en motivations video av Superwoman som jag finner en väldigt stor tröst i. Tror att om man bär med sig det hon säger i denna video så kommer det hjälpa vem som helst som mår som jag gör just nu. Blev väldigt berörd av det hon säger och grät till och med lite i slutet av videon för jag vet hur jävla rätt hon har och jag vet även hur lite jag lyssnat på ord som dessa innan. Watch it, listen and love it!

  

 

Här är även en liten äldre video där hon också har väldigt kloka ord värda att tänka på:

 

Titta på dessa, jag lovar att ni inte kommer bli besvikna!

Ska försöka uppdatera mer på båda mina bloggar men tillsammans med självkänslan har min inspiration försvunnit totalt. Yeah.. Hoppas vi hörs snart. In the meantime, I'll try my best to GET BACK UP!

Tack för mig :)

 

 Har hittat 3 låtar som jag verkligen fastnat för. De handlar framför allt om självkänsla, att vi duger precis som vi är och att det inte är lönt att försöka göra sig duglig för någon annans skull. "Human" står mer för den mentala styrkan vi har, medan de andra två handlar mer om utseendet, att vi måste acceptera oss själva. Dessutom borde vi faktiskt acceptera varandra också, oavsett utseende.

 

 

 

Har nu varit borta i ett par dagar, då min pojkvän och hans föräldrar tog med mig till deras släktingar i Mellerud på studentfirande. Det var väldigt trevligt, men det var ett litet problem som trängde sig på: nämligen min Socialfobi. Jag brukar ofta säga att jag inte längre har diagnosen, men den är snarare hanterbar än borta. Hanterbar- för det mesta. Dessa dagar har jag umgåtts med en massa folk som jag inte känner och fick ett återfall av min fobi. Jag kunde inte prata, eller känna mig bekväm. Jag kunde helt enkelt inte få upp självförtroendet. I stället tryckte jag ner mig själv ännu mer genom att tänka: "Ingen här tycker om dig. Du är för osocial. Ingen kommer lära känna dig. Tänk vad alla dessa människor kommer säga om dig efter detta. Du kommer aldrig bli något mer än 'Roberts-flickvän-what's-her-face'"

Det känns ofta som om ingen vill lära känna mig efter att ha sett mig när jag är som värst. Kan ju bero på ren erfarenhet men jag måste även sluta trycka ner mig själv i dessa tillfällen. Jag försöker nu i efterhand tänka att detta är en fobi jag lever med och kommer alltid göra. Det är precis som att ha fobi för spindlar, hajar, nålar eller vad som helst. Trots allt har jag lärt mig hantera detta så bra som möjligt och jag stärks för varje gång jag får ett sådant återfall. Jag kämpar varje dag. Jag försöker även tänka på att om detta hade varit för ett par år sedan hade jag förmodligen tackat nej till att följa med till Mellerud över huvud taget. #Framsteg

 

 

Hejsan, det var längesen!

Har skrivit en liten poesi som handlar om just mobbning och känslan av att vara utstött.

Ni kanske kan relatera lite till hur man tänkte och kände, om man varit i den sitsen.

Och är du i situationen just nu, så hör av dig till mig!

Då kan jag övertala dig om att du är viktig, du är perfekt precis som du är,

och det är absolut inte dig det är fel på! Kämpa på, people!

 

 

I walk through these hallways

and people they stare

I'm sure that they hate me

I'm sure they don't care

 

Everyday I'm lonely

Just a freak among people

But no one ever told me

That we are all equal

 

Even I, the freak

I'm worth just as much

Didn't seem like it though, since I used to seek

friendship, love, or even a gentle touch

 

No one did love me

No one did care

and did anyone catch me, when I fell?

I was always so scared

 

I walked through those hallways

Just a ghost among you

There were so many days

I wished I could show you what I could do

 

Show you all

That I am not worthless

But in front of me was a wall

And behind, there was a mess

 

You were on the other side

Laughing, talking, singing

I, the mess, did nothing but hide

since I thought there was no way for me to win

 

I wanted your attention

But none of you could see

None of you could hear

None of you could feel

 

You couldn't see the sorrow in my gaze

You couldn't hear the words I never dared to speak

You didn't feel what I felt, when you ignored me

You never knew how it hurt

 

No one ever did catch me

And nobody's aware

That I'm watching them now, from above

Like they would ever care

 

Att fela är mänskligt, tycker ni inte?

Tänkte att jag skulle berätta min story, från början till slut, så kort som möjligt.

Detta handlar enbart om mobbning-biten av mitt liv.

 

Mitt namn är Jennifer Wellne, är nu 19 år gammal och har varit mobbad i 11 år av mitt liv. Det började redan när jag gick i 1an på Lonnhyttans skola. Jag förstod inte riktigt då att jag var mobbad, visste bara att de andra barnen inte var så snälla. De hånade mig och ingen ville vara med mig. De tyckte jag var konstig, vilket är något som suttit kvar i många år. När jag sedan började 2an bytte jag skola och hamnade på Karlbergsskolan. Där började jag umgås med min- än idag- bästa vän Emelie. Men de andra eleverna tyckte även då att både jag och Emelie var konstiga. Vi frågade om vi fick vara med i klasskamraternas lekar på rasterna. De svarade oftast att det var en hemlig lek eller en lek där inga fler fick vara med. Lärarna tyckte inte heller om oss. Vi fick väldigt ofta utskällningar, minns knappast varför. Sedan började jag få kommentarer om att jag var ful, hade bäver tänder mm. Mitt självförtroende förstördes totalt redan då. När vi började 4an kom vi båda på att vi var "kära" i en kille som gick 6an vid namn Adam. Hans bästa kompis Max började reta oss för det, mest på skoj till en början. Efter ett tag var både Adam och Max trötta på oss. De började slå oss på rasterna. Tacklade in oss i väggarna, slog, sparkade, ryckte oss i håret osv. Vi berättade ingenting för någon till att börja med, men tillslut tröttnade vi på deras beteende. Min storasyster pratade med dom och efter det rörde de oss inte mer ;)

Efter 5an gick jag och Emelie skilda vägar och jag började på Strömtorpskolan, eftersom jag och min familj då hade flyttat till Degerfors. Första dagarna i skolan var jag hur populär som helst, alla tjejer i klassen ville vara med mig. Till och med några killar i klassen verkade intresserade. Jag började ganska snabbt umgås med Challe, som är en mycket god vän till mig än idag och som också visade sig vara min tremänning. Hon hade det jobbigt hemma och hennes föräldrar rökte inne, vilket gav hennes kläder och hår en lukt som hon i skolan blev mobbad för. Även i denna klass blev jag snart anklagad för att vara "konstig". Tillslut var det bara jag och Challe mot världen. Vi var konstiga, vi var dumma huvet, vi var omogna. Det var bara att ge med sig. En gång skedde ett stort missförstånd i klassen. Alla trodde att vi hade anklagat alla i klassen för olika saker, som att dricka alkohol under skoltid och massa grejer. Som sagt, vi var olika. Det hela hade varit en lek, som vi sedan skrev upp på ett papper. Läraren tog detta papper ifrån oss och hela klassen fick reda på vad som stod. Hela klassen hatade oss. De sparkade på oss, skrek åt oss. I slutet av dagen hade de spottat i våra skor och slängt dom i papperskorgen. Lärarna tvingade oss att gråtandes ställa oss inför klassen och säga förlåt. Hela klassen slog nävarna i bänkarna och skrek "säg förlåt! säg förlåt!", än idag kan jag höra deras röster i mitt huvud.

Väl borta från Strömtorpskolan var det dags för nästa helvete: Stora Vallaskolan. Som tur var hade jag fortfarande Challe i samma klass som mig och vi fann även en tredje medlem i vårt lilla gäng: Elin. Vi 3 var oskiljaktiga i skolan, framför allt när alla andra elever på hela skolan började gå emot oss. Jag fick ett nytt smeknamn när jag började där: Emo. Det var mitt namn under hela första året. Hann knappt utanför klassrummens dörrar utan att höra det. "Jävla emo!" Jag hörde det ett tiotals gånger varenda gång jag gick i korridorerna. Vi fick även saker kastade på oss, kunde vara suddigum eller tuggat godis mm. Nån gång var det nån random kille som började mucka utan anledning och slängde in oss i väggen och sparkade mig i ryggen. Nån gång var det en kille som alltid hånade mig som plötsligt kom fram och gav mig en kram. Hörde hur hans vänner asgarvade och när jag tittade bak på dom såg jag en av hans kompisar ge honom en 20 kronors sedel. En gång blev det till och med polisförhör på skolan på grund av att ett par tjejer mobbade mig för mitt gröna hår (hade färgat grönt under en kort period i 9an). På något vänster hade det blivit slagsmål på grund av det, sjukt. Valla var nog den värsta tiden, hände så otroligt mycket. Hade det inte varit för Challe och Elin, och även Poddy som jag blev tillsammans med i 8an, så hade jag kanske inte levt idag. Även vissa av lärarna var riktigt taskiga.

 

I alla fall. Tillslut kom jag bort från den skiten, och ny skit tog sin början. Jag kom till Bregårdsskolan. Började estet-bild. Tänkte att nu kan jag äntligen börja om på nytt, i en klass där ingen känner mig sedan innan. Men ännu en gång tittade folk på mig med avsky i blicken, ännu en gång var jag för "konstig" för att vara värd att prata med. Jag var inte värd någonting i deras ögon, ingenting alls. Nu är det inte ALLA i den klassen jag pratar om, men väldigt många utav dom. Jag fick aldrig följa med till stan efter skolan. Jag fick aldrig vara med på klassfester. Jag fick aldrig ta del av klassen över huvud taget. Jag var konstig, äcklig, ett jävla missfoster. Jag satt bara där för mig själv, vilket de också hatade. Jag såg för "sur" ut när jag var ensam. Ni förstår, de tyckte att jag skulle sitta och skratta och prata med mig själv eller nått. Efter ett tag började en utav dom även trakassera mig via internet. Skrev att jag tycker synd om mig själv och söker uppmärksamhet hela tiden, vilket jag hört många gånger förut från många andra människor. Hon skrev att jag skulle söka hjälp och massa shit. En dag skulle vi fira henne och två andra i klassen genom att hela klassen skulle äta på restaurang. En av de två andra tjejerna skrev på facebook och frågade vilka som skulle följa med. Jag skrev att jag gärna ville med och då bröt helvetet lös. Den här tjejen som trakasserat mig sen innan skrev att jag skulle fan inte med och blablabla. Jag kände mig som den största fånen i världen, som faktiskt hade trott att jag för en gångs skull skulle få ta del av något. Tillslut följde jag med ändå tack vare de andra två tjejerna, men däremot lämnade alla mig inne på mcdonalds (vi tog glass där som efterrätt) och gick hem till tjejen som hatade mig så. Det "fick inte plats" med en människa till hos henne, ni vet.

Jag slutade i den klassen i mitten av andra terminen, vilket var värt att fira enligt dom. Sedan började jag på Industri programmet. Orkar inte prata för mycket om det men kort sagt: Jag gick i en klass med endast killar. Det var mycket "dra-alla-tjejer-över-en-kant" och förolämpningar som t ex "alla kvinnor gör hemma i köket". Jag blev utnyttjad av en av killarna som sårade mig något så otroligt. Det fanns elever där från Valla som fortsatte vad de påbörjat några år tidigare.

 

Men nu till sist har jag hamnat på Folkhögskolan. Trivs hur bra som helst och fått så otroligt mycket hjälp från kära Björn, som är en av lärarna där. Har underbara vänner som finns där för mig i vått och torrt och hjälper mig kämpa vidare och vara stark (Björn ingår också bland dessa vänner). Livet i skolan är helt enkelt bättre än nånsin. Än idag sitter allt jag varit med om kvar dock. Jag kan fortfarande känna mig oduglig, ivägen eller bara allmänt konstigt. Men jag är starkare än innan.

 

Om du läst allt detta är jag imponerad. Orkar inte ens själv läsa igenom för att kolla rättstavning osv så döm mig inte för hårt, haha. Tack och hej!

 

Nu har jag inte skrivit här på länge igen, men det är svårt vissa perioder. Har inte skrivit på min andra blogg heller på ett bra tag nu. Jag känner bara att jag är inte riktigt i rätt tillstånd att ge råd om självkänsla när min egen självkänsla ligger på botten i havet nånstans. Jag har haft en väldigt jobbig tid nu ett tag och den här senaste veckan har varit allra värst. Även skolan har påverkats, vilket jag verkligen hoppades att den inte skulle göra. Då vet ni i alla fall varför jag inte bloggat på ett tag. 

En sak kan jag ju berätta: jag har de mest underbara vännerna i världen. Utan dem hade jag inte klarat mig genom det här såpass "bra" som jag gjort. De har funnits där för mig och stöttat mig så otroligt mycket dessa dagar och det finns inte ord för hur mycket de betyder för mig. Varenda gång jag brustit ut i gråt har någon av dem funnits där och tröstat mig. Lärarna på skolan är också väldigt förstående, så de blir inte direkt förbannade på mig pga att jag missar lektioner och så, även om det inte är alls bra för mig. 

Just nu försöker jag komma på ett bra sätt för hur jag ska kunna ta mig vidare så allt kan bli som vanligt igen. Hittills har det fungerat genom att träffa mina vänner så mycket som möjligt, men jag tar även mycket tid för mig själv. Går på promenader, spelar, ser på film osv. Det svåra när man är själv är ju att inte tänka på det som känns jobbigt, vilket är något jag själv alltid haft otroligt svårt för. Men nu har jag verkligen försökt så gott det går och lyckats ganska bra. Man kan fundera till en viss nivå, men inte tänka för mycket på det som varit. 

Det kommer bli bra så länge jag inte ger upp.

 

 

Jag är sämst på att blogga. Framför allt på den här bloggen, men det kan vara svårt att komma på något att skriva. En sak känner jag att jag vill prata om här dock: Hur det känns att inte passa in. Att vara bland alla dessa människor utan att höra till. Det är en av dem värsta känslorna i världen, enligt egen erfarenhet. Man är med dessa människor varenda dag, har dem runtomkring sig, men ändå känner man sig helt ensam. Som om det är du mot alla andra. Du, ensam, mot hela världen. Det är en tung börda att bära, framför allt under en längre tid.

Alla dessa människor som dag ut och dag in bara låtsas som om du inte är där, eller trycker ner dig på ett eller annat vis. De får dig att intala dig själv att det är sant, att du faktiskt inte borde finnas till. Men det är inte sant, inte alls. Vi är alla lika mycket värda (finns såklart undantag. Finns de som misshandlar eller tar liv mm.)

Ikväll höjer jag mitt glas för er som varit med om detta, som känt sig som skräp, eller luft. För er som lyckats ta er ur det och acceptera er själva, eller är på god väg. Fortsätt kämpa, soldater. Vi är alla vinnare. Skål!

 

Hej!

Jag är sämst på att uppdatera i den här bloggen, men här är jag igen. Vill berätta för er om en tjej vid namn Pauline Wågström. Jag har haft henne som "vän" på Dayviews (bilddagboken) under några års tid och jag har vetat länge att hon har skrivit en självbiografi. Men av någon anledning har jag inte köpt boken förrän nu och jag läste ut den direkt. Hon skriver om hur det är att leva med Autism, Selektiv mutism och Socialfobi. Eftersom jag själv har Socialfobi så kunde jag relatera en del, även om jag aldrig hade det riktigt så jobbigt som henne. Det som däremot blev väldigt jobbigt för mig var ju mobbningen. Hon fick ju uppleva det en del också, men sen fick hon eget rum i skolan så hon behövde inte träffa de andra eleverna så mycket. Det betyder inte att hon inte mådde dåligt över att inte få vara en del av gemenskapen, för det gjorde hon verkligen. Hon skrev mest om sin tid på högstadiet och gymnasiet och jag kände att jag vet lite hur det är. Hur det är att vilja få fram bara ett endaste ord, men ingenting kommer ut. Att vilja ge något annat än, enligt vissa, "dryga" svar. Att önska att man kunde gå fram till de i klassen och bara säga "hej". Jag är så glad över att min socialfobi har förbättrats såpass mycket som den gjort, annars hade jag aldrig mått så bra som jag gör idag. Sedan jag började kämpa mot min diagnos har jag mått så jävla mycket bättre. Man kan faktiskt få nya vänner och känna gemenskap, vilket jag aldrig nånsin gjort innan. Jag var livrädd när jag började på Folkhögskolan. Jag trodde att allt skulle bli precis som på alla skolor innan, att jag skulle bli utstött på grund av mitt sätt att vara. Men här var det annorlunda. Här hade jag en person som hjälpte mig så jävla mycket och jag kan aldrig tacka honom tillräckligt för allt han gjort för mig. Självklart har andra både lärare och elever på skolan hjälpt mig också, men han har lagt ner så mycket tid på mig, för att få mig att må bra. För att få mig att våga, och fortsätta utmana min egen diagnos. Han hjälpte mig att växa mer och mer för varje dag, men nu måste jag klara mig utan honom. Han har blivit som ett beroende för mig. Det känns som jag behöver honom för att må bra, eftersom det var han som fick mig att må bra för första gången i mitt liv. Han lärde mig gå på nytt, men nu är det dags för mig att börja gå på egna ben. Jag kan inte längre ha någon som håller i mig för att jag inte ska ramla, som väljer mina vägar åt mig. Jag måste kunna klara mig själv, göra mina egna val och gå de vägar som känns bäst för mig.

 

Hur hände detta? Jag började med att skriva om Paulines bok och plötsligt handlar allt om mig..? Det är väl som vanligt. Allt måste handla om mig. Jag har visst inte förändrats ett dugg.. Jävla egotrippad attentionwhore, det är vad jag är. Hejdå.

 

Hej!

För det första vill jag förklara varför jag inte kunnat blogga här på ett tag. Ni förstår, jag har på sätt och vis rasat sönder inombords. Självkänslan och humöret har varit på botten och det är därför jag känt att jag inte riktigt kan sitta här och tipsa om hur man bygger upp självkänslan när min egen för stunden inte finns. Men jag vet även varför jag mått så dåligt som jag gjort, eller ja, jag har åtminstone teorier.

Den allra största anledningen till att jag mått dåligt är att jag har varit osäker på vem jag ska vända mig till, vilket har lett till att jag inte vänt mig till någon alls, åtminstone ingen som är bra att vända sig till.. Alltså har jag hållit allting inom mig, vilket aldrig är bra! Om man aldrig pratar med någon, eller åtminstone skriver av sig i någon dagbok eller får ur sig på annat sätt, så leder det väldigt ofta till otroligt jobbiga ångestattacker. Det vet jag, men ändå lyckas det alltid hända mig. Men denna gång försökte jag faktiskt vända mig till folk, utan bra resultat. Problemet är att jag vet, jag VET, att det finns människor runtom mig som bryr sig. Men jag har en tendens att vända mig till de som inte gör det när jag väl mår dåligt! Oftast är det människor som brukade bry sig, som jag brukade vända mig till förr, men som inte längre orkar. Jag är död i deras ögon nu, uppenbarligen. Och att vända sig till någon som inte ens försökte bry sig, fick mig såklart att må ännu sämre. Jag kände mig värdelös, patetisk, oönskad och bara allmänt FOREVER ALONE. Efter några försök att få uppmärksamhet av någon gav jag upp och tänkte: "Det finns ingen i världen som bryr sig om mig. Ingen orkar lyssna, ingen förstår. Jag är bara en irriterande, värdelös attention whore." Men så är det ju inte.

En dag i skolan, Torsdagen förra veckan för att vara exakt, fick jag min "efterlängtade" ångestattack. Jag kunde ha förutsett den! Det berodde såklart på det jag just nämnde, men jag tror även det berodde på att jag skulle sluta skolan dagen därpå för sommaren. Jag visste att skolan var mitt nya hem, att det är de människorna jag kände trygghet hos. Det fick mig att må så dåligt att behöva lämna dem i flera månader och vissa av dem skulle till och med sluta på skolan för all framtid.

Jag kom till skolan klockan 08.20 ungefär och satte mig och läste en bok jag hade beställt nyligen, "Om ett missfoster", som då handlar om en tjej som har autism, selektiv mutism och socialfobi. Hon skriver om hur det var för henne i skolan och så och jag kan relatera väldigt mycket. Medan jag läste i boken kände jag hur ångesten började smyga sig fram för att sedan komma med stormsteg. Jag gick till lektionen och gjorde allt för att inte låta tårarna komma. Kände att min socialfobi började spöka till ordentligt och jag ville vara borta från allt och alla. Efter lektionen gick jag och satte mig på bänken som står precis innanför entrén till skolan, där ångesten brakade lös. Jag började gråta, kunde inte sluta. Jag visste inte ens själv vad som hände, vad som orsakade ångesten, så jag blev rädd och det blev ännu värre. Jag grät, skakade, försökte dölja det för alla som gick förbi. Låg ner på bänken och såg mina tårar landa på den blå sitsen. Tillslut kände jag hur jag började få kväljningar. "Jag kommer inte spy, herregud. Varför skulle jag behöva spy..?" Men jo, det var påväg upp. Jag sprang fort som satan ner till toaletterna, rasade in på den första toaletten jag såg, smällde upp locket men allt som upp var genomskinlig vätska. Jag satte mig ner på golvet, lutade mig mot väggen, skakade värre än någonsin och tänkte: "Vad fan är det som händer..?" När jag sedan satte mig på bänken utanför toaletterna och försökte lugna ner mig kom en av mina lärare förbi med en elev som jag lärt känna ganska väl. Blickarna jag fick.. Jag tolkade dem som om de inte vill ha mig där, "försvinn".. Det knöt sig i magen, skakningarna slutade inte. "Jag måste till akuten.. Nej, frisk luft. Det är vad jag behöver." Jag sprang ut och satte mig på marken, log mycket halvhjärtat mot alla som gick förbi och tittade på mig. När jag kom in på skolan igen ville jag inte veta av någon alls. Jag ville gömma mig, från allt och alla, så jag satte mig i ett hörn med bokhyllor omkring mig utanför dörren till lärarrummet. Efter en liten stund kunde jag se hur min klassföreståndare Staffan kom emot mig längre bort. "Nej, snälla, inte Staffan. Se mig inte. Jag kan bara inte fejka ett leende just nu, inte ens låtsas vara glad!" Han gick in i lärarrummet utan att se mig och jag suckade djupt av lättnad. Men lättnaden gick över lika snabbt igen när jag såg honom komma ut genom dörren igen. Jag satt precis mittemot. "Men vad sitter du här för..?" Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte.. Jag vet ingenting.." Han frågade vad som vad fel och jag ryckte på axlarna igen. "Vill du gå och prata nånstans?" Jag nickade, tittade inte ens på honom. Försökte hålla tårarna inne. Han skickade in mig i lärarrummet och kom sedan efter när han hade pratat med nån elev, ledde mig in till hans skrivbord och bad mig att sätta mig på stolen framför. "Vad är det som händer?" frågade han och tittade på mig djupt. "Jag vet inte vad som händer, det är det som är grejen. Jag har haft ångest hela dagen.." sa jag och tittade ner i golvet. "Men vad tror du kan ha orsakat det då..?". "Jag vet inte", svarade jag och fortsatte titta ner i golvet. Jag försökte så gott jag bara kunde att hålla tårarna inne, men det var fruktansvärt svårt. "Jag får den där känslan..." Jag försökte få fram en hel mening, men det gick inte. Tårarna började rinna och jag sjönk ihop. "Kom hit.." Han flyttade sin stol närmare min och höll om mig hårt. Jag lade mitt huvud mot hans axel och tårarna fortsatte rinna nerför mina kinder och landade på hans skjorta. Jag kände trygghet. Jag kunde känna att han verkligen brydde sig, vilket var precis vad jag behövde. Jag fortsatte prata tyst mellan snyftningarna: "Jag får känslan av att det inte finns någon att vända sig till, att det inte finns någon som bryr sig... Inte på riktigt..." Han fortsatte hålla om mig lika hårt som innan och svarade "Men då vill jag att du ska veta att vi här på skolan bryr oss om dig. Jag bryr mig om dig." När han efter en lång stund släppte taget om mig gav han mig en pappersnäsduk och fortsatte sedan förklara att jag alltid kan vända mig till honom eller någon annan på skolan. Han frågade om det finns någon på skolan bland personalen som jag har bra kontakt med och om det finns någon jag kan höra av mig till under sommaren. Han fick mig att inse att jag aldrig är ensam, inte helt. När vi samtalat klart var vi båda 15 minuter sena till våra lektioner. Han lät sina elever vänta på honom i 15 minuter för att prata med mig. Det är något jag aldrig trodde en lärare skulle göra, innan jag kom till den här skolan såklart. Han kramade mig hårt och sa: "Du ska veta att jag alltid bryr mig, Jennifer." Senare samma dag hade han pratat med AnnKatrin på skolan, som bl. a. var min lärare i en lektion vid namn Skapande, och ordnat så jag får träffa henne under sommaren och fika och prata av mig när det behövs. Han sa att jag även får höra av mig till honom när som helst, bara det att han ska ut och resa i två månader så det kan bli lite svårt.

Ångesten dämpades väldigt efter det där samtalet, för nu visste jag att det alltid finns någon som bryr sig och det tror jag det gör för alla. Även om det ofta kanske inte känns så. Tänk efter ordentligt, tänk igenom. Av alla du känner, vilka bryr sig? Vilka lyssnar? Vilka förstår, eller åtminstone försöker förstå? Det är de som är värda att prata med, men det är ju en självklarhet. Jag är så glad över de som finns här och stöttar mig, de som lyssnar och bryr sig på riktigt. De är verkligen diamanter i en värld av gråsten♥

Mitt tips till er som mår dåligt över någonting, vad som helst: Prata med någon, men bara inte med fel person! Man måste verkligen får ur sig det som ligger och trycker inombords! Det är så mycket viktigare än man tror! Men det är ju så skrämmande lätt att vända sig till människor som aldrig ger något positivt tillbaka, tyvärr..

Btw, jag mår mycket bättre nu (tror jag), så kanske kommer komma igång med den här bloggen lite mer igen. Men det kan hända att jag avvaktar ett tag, men det märker ni ju i så fall. Hoppas ni mår bra och får en jätte skön sommar! Sorry för världens längsta inlägg, tror mina författar-nerver tog över lite där ett tag, haha.

 

 

Tänkte dela med mig lite mer ur min dagbok.

Allt detta skrev jag under den tiden jag gick Industri.

När jag var liten ville jag helst av allt vara en vacker prinsessa,

men vad är en prinsessa utan sin prins..?

2011-10-28                                   

Nu är jag här igen, wonderful heaven, men bara på besök som vanligt.

Frågan är hur länge jag stannar denna gång..

 

Jag föll framstupa, rakt ner i ingenstans, men tog mig lika snabbt upp igen. Nu står jag på kanten, kämpar för att hålla mig kvar. För några veckor sedan var jag i himelen, men som jag sa (2011-10-28 kl. 12.04) var jag bara där på besök. Nu hoppas jag bara på att hitta ett sätt att ännu en gång finna mig där uppe. En vacker dag kanske jag har turen att få stanna...

 

Once upon a time... Är det en bra början på en historia? Är det en bra början på ett liv? För ett liv kommer ju trots allt sluta som en historia. En historia som efter många år glöms bort. Ibland undrar jag hur länge min historia kommer finnas kvar. Hur många som kommer minnas mig. Vilka som kommer minnas mig. Men framför allt, varför de kommer minnas mig.

 

...

Jag ville vara en prinsessa, en prinsessa som alla älskar och avgudar. Bo i ett land där alla vet mitt namn, höra folket säga att jag är den allra vackraste utav alla prinsessor. Jag kanske inte lever i den saga jag hoppats på. Jag kanske inte kommer bygga ett stort slott och vara drottning vid Viktors sida, men i himelen... I himelen är jag känd. I himelen vet alla mitt namn och alla vill mig väl, beskydda mig. Däruppe har de en plan för mig och jag vet att det här är anledningen till att jag existerar. Jag har en anledning över huvud taget. Att veta att änglar finns och jag är deras uppdrag. Att veta att det finns fler som bryr sig, just om mig. Nu är det jag som står i rampljuset, nu är det min tur att skina.

Slut på ord hos Prinsessan, för stunden...

 

 

Ny start, ännu en gång. Hur många gånger ska jag börja om för att det ska bli rätt? Hur ska jag ha entusiasm nog att klara det när det bara blir fel? Ny klass, ny skola, nya människor. Jag frågar mig själv: "Kommer jag trivas här? Kommer de behandla mig bra, eller kommer det bli som vanligt?"

Jag kommer inte hamna i en klass så bra som denna, det är något jag vet. Det gör redan ont i mig när jag tänker på att lämna dem bakom mig. De accepterar mig och ingen är otrevlig eller elak på något vis. Ingen har något emot mig eller önskar mig död. Ingen slänger ur sig kränkande kommentarer eller kastar saker på mig när jag går förbi. Det är ingen som skäms över att prata med mig eller sitta bredvid mig. Framför allt finns det ingen som får mig att känna mig patetisk. Här hör jag hemma. Här är jag ingen insekt, eller någon mystisk varelse från planeten Mars. Här är jag bara Jennifer, eller Wellne, eller Puff. Inget är mer komplicerat än så.

 

Prinsessan var påväg tillbaka till ruta ett, men ångrade sig i sista stund. Hon stannar där hon hör hemma. Egentligen har hon nog alltid vetat att det inte kan bli bättre än såhär. Men innerst inne bryr hon sig nog inte riktigt om hur hon har det. Allt hon vill är att bryta sig fri. Dock är det nog ganska viktigt att hon är lycklig tills dess, annars kan det hända att hon ger upp innan friheten blivit funnen...

 

Ångesten verkar vara den enda som vill göra mig sällskap, inte för att den gör det mycket bättre... Sånna här tider är det svårt, även för en prinsessa. Stress, depression, ilska och ångest. Man kan inte alltid känna sig perfekt. Faktum är att det är sällan man gör det. Nånting är alltid fel. Alltid har man något att gnälla över, klaga på. Alltid finns det något att fälla tårar över och något man vill ha, men inte kan få. Alltid finns det brister, även hos en prinsessa...

 

 

When I was sixteen we went to live in a beautiful house, with a wonderful garden. There were flowers everywhere and the grass was glowing green. The house was big and made of white bricks and there was three floors inside. We had the cutest little cat and a rabbit. Whenever I found myself in the garden by the house I felt happiness. The princess was living in a dream. At least that was what everyone thought.

 

 

I am now sitting on top of a magical hill by the beautiful house. It's a few feet away behind some trees, but I can still see the house from here. I love sitting here on the hill, feel the sun reaching me between the trees and hear the birds singing and flying above me. This is life as I know it. Being in my grandma's garden with woods all around me. Yes, this really is life.

 

 

Att känna sig osynlig har blivit allt mer populärt i prinsessans värld. Ingen ser henne längre, ingen hör henne, alla älskar henne längre inte. Kanske är det för att hon gömmer sig för resten av världen, aldrig visar sig för andra människor. Kanske är hon för värdefull för att visa sig, för sällsynt. Kanske är hon Rapunzel.

Se mig när jag ropar på hjälp. Hör mig när jag söker dig med blicken. Hur kan det vara så svårt att älska mig..?

 

 

The princess is back and ready to rock! Inte riktigt... Snarare håller hon på att försvinna. Hon behöver någon sorts hjälp. Mest av allt behöver hon komma bort ett tag. Inte behöva tänka på någonting. Inte ha något att oroa sig för. Det här går inte, såhär kan det inte fortsätta. Det är så svårt att vara en prinsessa, framför allt en osynlig sådan. Varje dag kämpar hon för att nå toppen, för att vara perfekt, älskad, men tycks aldrig lyckas. Hon inser nu att hon aldrig kommer bli sedd, eller hörd...

Nu är det över, äntligen. Nu slipper jag er, nu slipper jag allt ett tag. Precis vad "prinsessan" behöver. Precis vad jag behöver för att någonsin komma på fötter igen.

 

 

Tycker det är jätteroligt att kunna dela med mig av detta med er.

Kommentera jätte gärna!

 

 

 

 

Fortsättning på följande inlägg..

 

Erika har förstört mig så jävla mycket. Det är framför allt på grund av henne och resten av den klassen som jag varit ännu mer livrädd de senaste åren. Känslan när man går i en klass där man absolut inte hör hemma. När ingen vill ha dig där.. Jag kände mig så jävla patetisk. Aldrig nånsin känt mig så patetisk innan.

 

But look, I'm still around. Right?

 

Det finns en till person jag vill tacka tusenfallt för att ha hjälpt mig bygga upp självförtroendet efter allt det här. Älskade Dani Shay. Det finns mycket musik i mitt liv som betyder otroligt mycket för mig. När jag lyssnar på dessa texter och föreställer mig att det riktar sig till mig, det är så jag får styrka.

 

I'm a superhero.

 

 

Jag fick ju en utredning för diagnos för ett par år sedan och hade flera olika psykologer under den tiden, men efter jag hade fått min diagnos (socialfobi) fick jag den bästa psykologen jag haft hittills. Hon hjälpte mig otroligt mycket. Hon pushade mig till att fortsätta utmana mig själv för att bli bättre. Hon var väldigt stolt över mig när hon såg vilka stora framsteg jag gjorde. Jag berättade för henne om estet, om Erika och hon sa att jag skulle tänka mig mitt liv som en stor buss. Föraren är jag, bakom mig i bussen sitter alla andra i mitt liv: Familj, vänner, fiender, mobbare osv. Hon sa att dem kommer alltid sitta där bak och ropa: "Sväng höger, sväng vänster! Gör si, gör så!", men det är alltid jag som styr den där bussen. Det är jag som väljer vilka vägar jag ska ta, inte dem. Om det är någon jag ska lyssna på där bak i bussen så är det familj och vänner, inte de andra.

Det är jag som väljer vad jag vill göra i mitt liv och vad de andra än säger, vad dessa röster än ropar så måste jag lära mig att sluta lyssna på dem och börja lyssna på mig själv i stället.

De här tankarna har hjälpt mig så otroligt mycket, trots att jag inte ens trodde då att de skulle göra det. Alla ni som varit med om något, varken det är mobbning eller något annat, något där rösterna sitter kvar och ropar. Tänk då på den där bussen. Det är ditt liv, ingen annans.

 

Jag säger som Dani har sagt i beskrivningen till låten här ovan:

"I'd like to dedicate this song to anyone who has ever been mistreated, simply for being themselves. It takes courage to go against the grain; so let the brave ones face whatever comes their way, and let them be unshaken by their fears. I love you all, and I am here for you."

 

Tyvärr måste jag sluta skriva nu, för jag har lektion.

Men jag ska försöka göra ett inlägg lite senare också.

Nu ska jag berätta för er vems förtjänst det är att jag har lyckats bygga på mitt självförtroende. Han var min pelare, själva grunden till det hela. Utan honom hade jag fortfarande varit den livrädda, osäkra, sårbara fjanten som jag var när jag kom till den här skolan. Han var min klassföreståndare när jag gick en tre-månaders-kurs här innan jullovet, innan jag började på Allmän linje som jag går nu. Jag hade svårt att prata med folk över huvud taget men han hjälpte mig så jävla mycket, pushade mig och fick mig att våga ta mig närmare mitt mål. Steg efter steg fanns han där och stöttade mig. Efter bara någon vecka avslöjade jag för klassen att jag hade socialfobi och han sa att han tyckte jag var stark. Varje gång han sa det tänkte jag "snarare tvärtom". Jag kände mig svag, men han sa till mig: "Efter allt du varit med om i alla andra skolor innan och ändå vågade du ta dig hit. Du är stark, du är fantastisk." Ärligt talat så hade jag väldigt svårt för hans komplimanger till en början. Jag tyckte det kändes konstigt och hade svårt att ta åt mig av allt han sa. I slutet av kursen hade vi ett arbete som kallades Projekt- Jag, där man skulle försöka uttrycka sig själv, antingen i text, bilder, föremål eller vad som helst i stort sett. Projektet gick ut på att vi skulle hitta våra styrkor. Jag skrev några sidor, nämnde även lite av det som hänt i tidigare skolor och hade med lite foton och så. Jag lämnade in det till honom, men hann inte få resultat på arbetet innan jullovet, så han smsade och sa att vi kunde ta det när jag kom tillbaka i Januari. När jag kom tillbaka hade jag inte längre honom som lärare över huvud taget, vilket kändes jobbigt för jag trodde att vi inte skulle ha kontakt på samma vis längre. Men som vi hade sagt satte vi oss i ett grupprum och gick igenom mitt projekt. Vi satt och pratade i nån timme och jag fick berätta lite mer om mina tidigare skolor. Ännu en gång fick jag höra hur stark jag är och han frågade vad det egentligen var som fick mig att gå vidare när det var som jobbigast. Det kunde jag inte ens svara på. Han sa att jag är en fantastisk människa och frågade om han fick behålla mitt arbete, för att senare kunna påminna mig om vem jag egentligen är om jag skulle bli vilsen i mig själv.

Efter det har vi haft samtal med jämna mellanrum på skolan, oftast när jag har slutat. Vi brukar sitta i nån timme och prata, ibland om ingenting. Vi har även "utmaningar" som han ger mig för att hjälpa mig ännu mer att övervinna min socialfobi och så.

Jag hade aldrig kommit såhär långt utan honom. Och just nu är han i London, när jag behöver honom.

Han har alltid sagt att jag kan klara mig utan honom, men jag tror inte det är sant. Man behöver alltid nån att prata med, någon man kan lita på. Man behöver få bekräftat att man faktiskt är lika mycket värd som vem som helst. Jag tror och hoppas att jag verkligen kan lita på honom. Det känns alltid tryggt med honom. Vi kan prata om vad som helst. Han säger alltid att i slutändan kommer jag inte ha några som helst hemligheter för honom. Det är nog sant, sist lyckades han få mig att berätta vem jag är intresserad av..

Brukar säga att han bär på min livskraft. Mår alltid bättre när jag träffat honom. Utan honom blir jag lika svag som jag var innan jag kom hit.

Han räddade mitt liv.

 

 

 

Hitta min förra dagbok som jag hade under tiden jag gick Industri på Bergslagskolan.

Därmed hittade jag allt jag skrivit om Fille, från början till slut.

Delar av mig vill verkligen inte dela detta med er,

men jag har bestämt mig för att göra det, så här kommer första inlägget:

 

"2011-10-12                         Onsdag

 

10.53"

 

"2011-10-21                         Fredag

Ja, nu när vi ändå är inne på temat "förhållanden" så kan vi ju hålla oss till det i ett inlägg till!

Jag kan berätta lite om mitt andra "förhållande" jag hade.. Kallar det inte direkt ett riktigt förhållande och skäms över det men jaja, here it goes! Det här hände när jag gick i Industri under ett år.

Kort efter att jag gjorde slut med min första pojkvän började en kille i min klass, kallad Fille, skriva med mig på facebook. Mitt enda intryck av honom var "omogna jävla fjant" till en början. Han började ganska snabbt tjata om att han ville träffa mig på fritiden och jag tackade nej, om och om igen. När jag sedan fick reda på att jag inte kunde ha ett förhållande med den killen jag egentligen älskade (ni vet, han jag nämnde i förra inlägget som inte var min pojkvän), så vände jag mig direkt till Fille tyvärr. Medan jag gick från honom jag älskade skrev jag ett sms till Fille "okej, vi kan träffas nån dag." Varför gjorde jag det? Det är en fråga jag ställt mig tusentals gånger efter allt som hände.

Ska försöka göra denna historia så kort som möjligt: Vi började träffas, redan första dagen han var hemma hos mig (dag och dag, han kom dit vid 02 på natten..) så fick jag den där känslan av att vara nykär. Hela dagen efteråt låg vi i soffan i vardagsrummet och åt varandras ansikte typ. I skolan var vi oskiljaktiga. Vi satt bredvid varandra varje lektion och han pussade mig jämt på kinden och slutade inte förrän jag blev irriterad på honom, haha. De enda komplimangerna jag minns att jag fick av honom var dock endast ytliga. Det var typ "Du är söt/snygg/sexig", "Du har ett nice ass" osv. Jag var hemma hos honom ett par gånger, där vi alltid drack kall Oboy. Jag minns när han somnade på soffan hemma hos mig medan jag låg ovanpå honom. Jag tittade på honom när han sov, beundrade honom och jag minns så väl att jag tänkte "Han är det vackraste jag någonsin sett.. och han är min.."

Ungefär 1-2 månader senare blev han lite konstig. Han började ignorera mig i skolan och skrev inte till mig alls lika ofta. När jag blev ledsen över det sa han bara "Ja men det är väl bara du kommer fram till mig och pratar om du vill det." Jag märkte att han smsade jämt och ständigt. Mellan varje sms han fick satt han och glodde på mobilen i väntan på nästa meddelande. När han sedan läste meddelandet log han som ett fån. Jag visste vad som var på gång, men sa inget till honom. Jag försökte intala mig själv att det inte var sant det jag trodde. Han ignorerade mig allt mer men sedan smsade han mig efter skolan och frågade om han fick komma hem till mig kvällen därpå (en onsdag). Jag gick med på det. Under hela kvällen smsade han med denna hemliga person och efter vi kollat på en film så hade vi sex (första gången han och jag hade det)... De kommande dagarna fortsatte han låtsas som om jag inte fanns och sedan sa han att han inte hade känslor för mig längre, tre dagar efter han legat med mig. Någon vecka senare var han tillsammans med den här tjejen han hade smsat med samma kväll som det hände. Höjdpunkten var när en kille i klassen frågade Fille "Hur långt har du kommit med din Ligga-Lista nu då?". Jag har aldrig känt mig så förödmjukad. En annan kille i vår klass, som förövrigt var min "vän", skrev till mig "Är du dum i huvet? Fatta du inte att han playa dig?.." Mitt svar var "Nej, för det var du som sa för en månad sen att han inte gjorde det. Att det han kände för mig var äkta."  Jo tack.. Det värsta var att Fille fortsatte håna mig efter jullovet sen. Började smsa saker som "Jag tycker vi borde ta nästa steg<3" samtidigt som jag hörde hur han skrattade tillsammans med resten av klassen. Att jag blev förödmjukad, hånad, krossad, sårad. Det var underhållning för dem. När allt det där hade hänt låg jag på en bänk i skolan varje rast och grät tills sitsen var alldeles våt och mina ögon alldeles röda. Tills huvudet värkte och magen vred sig. Var det någon som brydde sig? Nej. Flera i klassen gick förbi flera gånger, till och med lärarna. Ingen frågade ens hur jag mådde.

 

Ja, det var det. Nu kommer vi ännu en gång in på ämnet "självförtroende". Han sänkte det totalt. TOTALT. Den lilla gnutta jag hade kvar av det var borta, GONE. Jag beskyllde ju såklart mig själv. Tyckte att jag var dum som hade gått rakt in i hans fälla. Jag var blind helt enkelt.

Kan faktiskt säga att det var tack vare denna låt som jag klarade mig genom den här tiden såpass bra som jag gjorde:

 

 

Lyssnar fortfarande på den här låten och känner att jag får styrka från den. Demi Lovato är verkligen en förebild. Hon har gått igenom mycket, mobbning bland annat. Den här låten skrev hon som ett slag tillbaka mot alla dem som försökte förstöra henne.

 

Nu ska jag sluta skriva, blir ganska långt inlägg det här!

Vi hörs framöver.

 

Kom just på ett roligt ämne att ta upp här i bloggen: förhållanden.

Ni förstår (kanske ska varna er redan nu), i den här bloggen kommer jag vara öppen. Jag kommer skriva om människor som existerar/har existerat i mitt liv och jag tänker säga exakt som det är. Kanske inte alltid nämner namn och så, men nu vet ni i alla fall.

Har ni någonsin varit i ett dåligt förhållande? Ett förhållande med någon som egentligen skadat dig mer än vad han/hon gjort dig lycklig? Kanske inte skadat dig på utsidan. Finns både synliga och osynliga skador. Oftast upptäcker man inte detta förrän långt efter förhållandet tagit slut. Om man upptäcker det innan, gör då slut innan det är för sent. Ledsen, men har inget bättre tips. Uppehåll? Nej, fungerar inte! Prata om det? Fungerar absolut inte.

Mitt första förhållande varade i två och ett halvt år. I början var det underbart. Ni vet, man var nykär och hade den där känslan av att personen är det bästa som finns i hela världen och man ska aldrig någonsin lämna varandra. Bara nått halvår senare började vårt förhållande spåra ur, mest på grund av en händelse som jag inte har lust att ta upp just nu. Bråken började och det slutade aldrig. Hela min familj frågade varför i h**vete jag var tillsammans med honom, eftersom vi inte gjorde annat än att bråka. Efter ca ett och ett halvt år hade vi ett uppehåll, som jag bestämde att jag ville ha. Det varade bara en vecka dock och jag träffade en annan kille under den veckan. Egentligen älskade jag honom också sedan några månader tillbaka och jag var inte säker på om jag verkligen hade känslor kvar för killen jag var tillsammans med. Men efter en vecka gick jag tillbaka till honom och jag träffade inte den här andra killen på typ ett år. När jag träffade honom igen ett år senare insåg jag att det var honom jag borde ha stannat hos, för mitt förhållande hade bara blivit sämre. Gjorde slut med min kille och kunde inte bli tillsammans med honom jag älskade, dock träffades vi ganska mycket under ungefär ett års tid efter det.

Grejen är att killen jag var tillsammans med älskade mig inte ens för den jag verkligen var. Jag minns en gång när jag frågade honom: "Vad skulle du säga om jag sa att jag var bisexuell?" och han svarade "Jag skulle göra slut." Jag sa till honom att han knappast kunde vara seriös, kunde inte tro vad jag hörde men han sa "Jo det skulle jag, utan tvekan." På grund av det har jag inte vågat komma ut med det förrän nu i stort sett.

Vårt förhållande blev sämre och sämre och jag lovar, VAD vi än gjorde gick det inte att fixa. Vi pratade om det så många gånger. Vi sa att vi "aldrig mer" skulle bråka och "allt skulle bli bra". Dagen efter bröt helvetet lös ännu en gång eller två. Vi hade uppehåll (bara en vecka men ändå), som om det hjälpte?

Alla ni tjejer/killar där ute i dåliga förhållanden som tänker varje dag: "Allt blir bra. Han/hon kommer förändras och det kommer bli bättre".. Jag är ledsen att säga det här, men tyvärr. Det blir inte bättre. Det kan jag säga med 90% säkerhet, han/hon kommer inte förändras för din skull. Dock, om han/hon skulle vara ett undantag och göra det, MARRY HIM/HER

Det jag ville ha sagt med denna text: Gör slut innan han/hon förstör ditt självförtroende, för det var precis vad som hände för mig. Är livrädd för förhållanden nu och har fruktansvärt svårt för kärlek.

 

Här har ni en till låt av P!nk. Den här passar jävligt bra in på mitt första förhållande, framför allt refrängerna.

Det är ju en riktigt bra låt också, eller vad tycker ni? Älskar Alecia Moore. Hon är en riktig förebild för mig och kommer nog alltid att vara.

 

 

Det var allt.

Tack för mig!

 

En sak jag tror jag glömt att nämna är att jag har diagnostiserats (är det ett ord..?) för socialfobi. Har förmodligen haft det hela livet men mobbningen har gjort det mycket värre än vad det hade varit annars.

Idag visade sig min socialfobi ganska mycket, eller snarare de senaste veckorna. Redovisning, inför klassen - nej tack! Det är inte bara nervositet jag känner, som är väldigt vanligt att man gör. Jag får total ångest, panik, vill bara springa därifrån. Som tur var behövde jag inte redovisa idag, eftersom jag inte hade gjort klart skriftliga delen av arbetet. MEN, jag måste såklart göra redovisningen nästa vecka. Läraren vet inte om att jag har socialfobi, och jag tänker inte berätta det för honom. Åtminstone tänker jag inte kräva särbehandling, för jag vägrar låta denna diagnos vara ett handikapp för mig längre. Under så många år har det varit det. Jag har inte klarat av saker som vem som helst klarar av. T ex har jag inte kunnat gå på idrotten, äta i matsalen i skolan, redovisa eller över huvud taget prata i klassrummet. Jag har aldrig innan kunnat hitta på saker, träffa människor. Hela tiden har jag varit alldeles för rädd. Rädd att folk ska håna mig, bli arga på mig, skratta åt mig. Det är precis vad som hänt i alla skolor innan.

Jag brukar tänka såhär: Det är JAG som styr mitt eget liv. Om jag vill gå fram till en random människa och prata, eller berätta om något som intresserar mig, äta i matsalen, vara med i gemenskapen, då måste jag kunna göra det utan att känna att ingen vill ha mig där. De som styrt över mitt liv är alla de som tryckt ner mig, varför ska DEM få styra MITT liv? Varför ska jag lyssna på allt de har sagt om mig? Jag har hört mycket. Att jag är patetisk, värdelös, missfoster, emo, äcklig, dampbarn mm. Men vilka var det som sa det? Var det någon jag brydde mig om? Ja, vissa ggr. Men de flesta bryr jag mig ju inte om idag. De har INGENTING med mitt liv att göra nu. Så varför gå och tänka tillbaka på det? Varför må dåligt över vad någon random människa sa för flera år sedan, någon som inte ens visste vem jag var?

Det är ju klart att det sitter kvar. Jag kan fortfarande inte vara med på idrottsdagar eller äta i matsalen på skolan. Det är klart man har ärr för livet, men det här är ändå ett sätt att tänka varenda gång man tvekar över nånting. Varenda gång man känner att ingen vill höra vad man har att säga. Tänk då på det här, vem är det egentligen som styr ditt liv? Det är du. Inte någon annan, inte ens rösterna i ditt eget huvud, så länge de inte säger något positivt.

 

Lyssna på den här låten, föreställ dig att den är menad till just dig.

Det fungerade för mig. Den här låten räddade mitt liv.