Hej!

Jag är sämst på att uppdatera i den här bloggen, men här är jag igen. Vill berätta för er om en tjej vid namn Pauline Wågström. Jag har haft henne som "vän" på Dayviews (bilddagboken) under några års tid och jag har vetat länge att hon har skrivit en självbiografi. Men av någon anledning har jag inte köpt boken förrän nu och jag läste ut den direkt. Hon skriver om hur det är att leva med Autism, Selektiv mutism och Socialfobi. Eftersom jag själv har Socialfobi så kunde jag relatera en del, även om jag aldrig hade det riktigt så jobbigt som henne. Det som däremot blev väldigt jobbigt för mig var ju mobbningen. Hon fick ju uppleva det en del också, men sen fick hon eget rum i skolan så hon behövde inte träffa de andra eleverna så mycket. Det betyder inte att hon inte mådde dåligt över att inte få vara en del av gemenskapen, för det gjorde hon verkligen. Hon skrev mest om sin tid på högstadiet och gymnasiet och jag kände att jag vet lite hur det är. Hur det är att vilja få fram bara ett endaste ord, men ingenting kommer ut. Att vilja ge något annat än, enligt vissa, "dryga" svar. Att önska att man kunde gå fram till de i klassen och bara säga "hej". Jag är så glad över att min socialfobi har förbättrats såpass mycket som den gjort, annars hade jag aldrig mått så bra som jag gör idag. Sedan jag började kämpa mot min diagnos har jag mått så jävla mycket bättre. Man kan faktiskt få nya vänner och känna gemenskap, vilket jag aldrig nånsin gjort innan. Jag var livrädd när jag började på Folkhögskolan. Jag trodde att allt skulle bli precis som på alla skolor innan, att jag skulle bli utstött på grund av mitt sätt att vara. Men här var det annorlunda. Här hade jag en person som hjälpte mig så jävla mycket och jag kan aldrig tacka honom tillräckligt för allt han gjort för mig. Självklart har andra både lärare och elever på skolan hjälpt mig också, men han har lagt ner så mycket tid på mig, för att få mig att må bra. För att få mig att våga, och fortsätta utmana min egen diagnos. Han hjälpte mig att växa mer och mer för varje dag, men nu måste jag klara mig utan honom. Han har blivit som ett beroende för mig. Det känns som jag behöver honom för att må bra, eftersom det var han som fick mig att må bra för första gången i mitt liv. Han lärde mig gå på nytt, men nu är det dags för mig att börja gå på egna ben. Jag kan inte längre ha någon som håller i mig för att jag inte ska ramla, som väljer mina vägar åt mig. Jag måste kunna klara mig själv, göra mina egna val och gå de vägar som känns bäst för mig.

 

Hur hände detta? Jag började med att skriva om Paulines bok och plötsligt handlar allt om mig..? Det är väl som vanligt. Allt måste handla om mig. Jag har visst inte förändrats ett dugg.. Jävla egotrippad attentionwhore, det är vad jag är. Hejdå.

 

Hej!

För det första vill jag förklara varför jag inte kunnat blogga här på ett tag. Ni förstår, jag har på sätt och vis rasat sönder inombords. Självkänslan och humöret har varit på botten och det är därför jag känt att jag inte riktigt kan sitta här och tipsa om hur man bygger upp självkänslan när min egen för stunden inte finns. Men jag vet även varför jag mått så dåligt som jag gjort, eller ja, jag har åtminstone teorier.

Den allra största anledningen till att jag mått dåligt är att jag har varit osäker på vem jag ska vända mig till, vilket har lett till att jag inte vänt mig till någon alls, åtminstone ingen som är bra att vända sig till.. Alltså har jag hållit allting inom mig, vilket aldrig är bra! Om man aldrig pratar med någon, eller åtminstone skriver av sig i någon dagbok eller får ur sig på annat sätt, så leder det väldigt ofta till otroligt jobbiga ångestattacker. Det vet jag, men ändå lyckas det alltid hända mig. Men denna gång försökte jag faktiskt vända mig till folk, utan bra resultat. Problemet är att jag vet, jag VET, att det finns människor runtom mig som bryr sig. Men jag har en tendens att vända mig till de som inte gör det när jag väl mår dåligt! Oftast är det människor som brukade bry sig, som jag brukade vända mig till förr, men som inte längre orkar. Jag är död i deras ögon nu, uppenbarligen. Och att vända sig till någon som inte ens försökte bry sig, fick mig såklart att må ännu sämre. Jag kände mig värdelös, patetisk, oönskad och bara allmänt FOREVER ALONE. Efter några försök att få uppmärksamhet av någon gav jag upp och tänkte: "Det finns ingen i världen som bryr sig om mig. Ingen orkar lyssna, ingen förstår. Jag är bara en irriterande, värdelös attention whore." Men så är det ju inte.

En dag i skolan, Torsdagen förra veckan för att vara exakt, fick jag min "efterlängtade" ångestattack. Jag kunde ha förutsett den! Det berodde såklart på det jag just nämnde, men jag tror även det berodde på att jag skulle sluta skolan dagen därpå för sommaren. Jag visste att skolan var mitt nya hem, att det är de människorna jag kände trygghet hos. Det fick mig att må så dåligt att behöva lämna dem i flera månader och vissa av dem skulle till och med sluta på skolan för all framtid.

Jag kom till skolan klockan 08.20 ungefär och satte mig och läste en bok jag hade beställt nyligen, "Om ett missfoster", som då handlar om en tjej som har autism, selektiv mutism och socialfobi. Hon skriver om hur det var för henne i skolan och så och jag kan relatera väldigt mycket. Medan jag läste i boken kände jag hur ångesten började smyga sig fram för att sedan komma med stormsteg. Jag gick till lektionen och gjorde allt för att inte låta tårarna komma. Kände att min socialfobi började spöka till ordentligt och jag ville vara borta från allt och alla. Efter lektionen gick jag och satte mig på bänken som står precis innanför entrén till skolan, där ångesten brakade lös. Jag började gråta, kunde inte sluta. Jag visste inte ens själv vad som hände, vad som orsakade ångesten, så jag blev rädd och det blev ännu värre. Jag grät, skakade, försökte dölja det för alla som gick förbi. Låg ner på bänken och såg mina tårar landa på den blå sitsen. Tillslut kände jag hur jag började få kväljningar. "Jag kommer inte spy, herregud. Varför skulle jag behöva spy..?" Men jo, det var påväg upp. Jag sprang fort som satan ner till toaletterna, rasade in på den första toaletten jag såg, smällde upp locket men allt som upp var genomskinlig vätska. Jag satte mig ner på golvet, lutade mig mot väggen, skakade värre än någonsin och tänkte: "Vad fan är det som händer..?" När jag sedan satte mig på bänken utanför toaletterna och försökte lugna ner mig kom en av mina lärare förbi med en elev som jag lärt känna ganska väl. Blickarna jag fick.. Jag tolkade dem som om de inte vill ha mig där, "försvinn".. Det knöt sig i magen, skakningarna slutade inte. "Jag måste till akuten.. Nej, frisk luft. Det är vad jag behöver." Jag sprang ut och satte mig på marken, log mycket halvhjärtat mot alla som gick förbi och tittade på mig. När jag kom in på skolan igen ville jag inte veta av någon alls. Jag ville gömma mig, från allt och alla, så jag satte mig i ett hörn med bokhyllor omkring mig utanför dörren till lärarrummet. Efter en liten stund kunde jag se hur min klassföreståndare Staffan kom emot mig längre bort. "Nej, snälla, inte Staffan. Se mig inte. Jag kan bara inte fejka ett leende just nu, inte ens låtsas vara glad!" Han gick in i lärarrummet utan att se mig och jag suckade djupt av lättnad. Men lättnaden gick över lika snabbt igen när jag såg honom komma ut genom dörren igen. Jag satt precis mittemot. "Men vad sitter du här för..?" Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte.. Jag vet ingenting.." Han frågade vad som vad fel och jag ryckte på axlarna igen. "Vill du gå och prata nånstans?" Jag nickade, tittade inte ens på honom. Försökte hålla tårarna inne. Han skickade in mig i lärarrummet och kom sedan efter när han hade pratat med nån elev, ledde mig in till hans skrivbord och bad mig att sätta mig på stolen framför. "Vad är det som händer?" frågade han och tittade på mig djupt. "Jag vet inte vad som händer, det är det som är grejen. Jag har haft ångest hela dagen.." sa jag och tittade ner i golvet. "Men vad tror du kan ha orsakat det då..?". "Jag vet inte", svarade jag och fortsatte titta ner i golvet. Jag försökte så gott jag bara kunde att hålla tårarna inne, men det var fruktansvärt svårt. "Jag får den där känslan..." Jag försökte få fram en hel mening, men det gick inte. Tårarna började rinna och jag sjönk ihop. "Kom hit.." Han flyttade sin stol närmare min och höll om mig hårt. Jag lade mitt huvud mot hans axel och tårarna fortsatte rinna nerför mina kinder och landade på hans skjorta. Jag kände trygghet. Jag kunde känna att han verkligen brydde sig, vilket var precis vad jag behövde. Jag fortsatte prata tyst mellan snyftningarna: "Jag får känslan av att det inte finns någon att vända sig till, att det inte finns någon som bryr sig... Inte på riktigt..." Han fortsatte hålla om mig lika hårt som innan och svarade "Men då vill jag att du ska veta att vi här på skolan bryr oss om dig. Jag bryr mig om dig." När han efter en lång stund släppte taget om mig gav han mig en pappersnäsduk och fortsatte sedan förklara att jag alltid kan vända mig till honom eller någon annan på skolan. Han frågade om det finns någon på skolan bland personalen som jag har bra kontakt med och om det finns någon jag kan höra av mig till under sommaren. Han fick mig att inse att jag aldrig är ensam, inte helt. När vi samtalat klart var vi båda 15 minuter sena till våra lektioner. Han lät sina elever vänta på honom i 15 minuter för att prata med mig. Det är något jag aldrig trodde en lärare skulle göra, innan jag kom till den här skolan såklart. Han kramade mig hårt och sa: "Du ska veta att jag alltid bryr mig, Jennifer." Senare samma dag hade han pratat med AnnKatrin på skolan, som bl. a. var min lärare i en lektion vid namn Skapande, och ordnat så jag får träffa henne under sommaren och fika och prata av mig när det behövs. Han sa att jag även får höra av mig till honom när som helst, bara det att han ska ut och resa i två månader så det kan bli lite svårt.

Ångesten dämpades väldigt efter det där samtalet, för nu visste jag att det alltid finns någon som bryr sig och det tror jag det gör för alla. Även om det ofta kanske inte känns så. Tänk efter ordentligt, tänk igenom. Av alla du känner, vilka bryr sig? Vilka lyssnar? Vilka förstår, eller åtminstone försöker förstå? Det är de som är värda att prata med, men det är ju en självklarhet. Jag är så glad över de som finns här och stöttar mig, de som lyssnar och bryr sig på riktigt. De är verkligen diamanter i en värld av gråsten♥

Mitt tips till er som mår dåligt över någonting, vad som helst: Prata med någon, men bara inte med fel person! Man måste verkligen får ur sig det som ligger och trycker inombords! Det är så mycket viktigare än man tror! Men det är ju så skrämmande lätt att vända sig till människor som aldrig ger något positivt tillbaka, tyvärr..

Btw, jag mår mycket bättre nu (tror jag), så kanske kommer komma igång med den här bloggen lite mer igen. Men det kan hända att jag avvaktar ett tag, men det märker ni ju i så fall. Hoppas ni mår bra och får en jätte skön sommar! Sorry för världens längsta inlägg, tror mina författar-nerver tog över lite där ett tag, haha.