Har hittat 3 låtar som jag verkligen fastnat för. De handlar framför allt om självkänsla, att vi duger precis som vi är och att det inte är lönt att försöka göra sig duglig för någon annans skull. "Human" står mer för den mentala styrkan vi har, medan de andra två handlar mer om utseendet, att vi måste acceptera oss själva. Dessutom borde vi faktiskt acceptera varandra också, oavsett utseende.

 

 

 

Nu har jag inte skrivit här på länge igen, men det är svårt vissa perioder. Har inte skrivit på min andra blogg heller på ett bra tag nu. Jag känner bara att jag är inte riktigt i rätt tillstånd att ge råd om självkänsla när min egen självkänsla ligger på botten i havet nånstans. Jag har haft en väldigt jobbig tid nu ett tag och den här senaste veckan har varit allra värst. Även skolan har påverkats, vilket jag verkligen hoppades att den inte skulle göra. Då vet ni i alla fall varför jag inte bloggat på ett tag. 

En sak kan jag ju berätta: jag har de mest underbara vännerna i världen. Utan dem hade jag inte klarat mig genom det här såpass "bra" som jag gjort. De har funnits där för mig och stöttat mig så otroligt mycket dessa dagar och det finns inte ord för hur mycket de betyder för mig. Varenda gång jag brustit ut i gråt har någon av dem funnits där och tröstat mig. Lärarna på skolan är också väldigt förstående, så de blir inte direkt förbannade på mig pga att jag missar lektioner och så, även om det inte är alls bra för mig. 

Just nu försöker jag komma på ett bra sätt för hur jag ska kunna ta mig vidare så allt kan bli som vanligt igen. Hittills har det fungerat genom att träffa mina vänner så mycket som möjligt, men jag tar även mycket tid för mig själv. Går på promenader, spelar, ser på film osv. Det svåra när man är själv är ju att inte tänka på det som känns jobbigt, vilket är något jag själv alltid haft otroligt svårt för. Men nu har jag verkligen försökt så gott det går och lyckats ganska bra. Man kan fundera till en viss nivå, men inte tänka för mycket på det som varit. 

Det kommer bli bra så länge jag inte ger upp.

 

 

Fortsättning på följande inlägg..

 

Erika har förstört mig så jävla mycket. Det är framför allt på grund av henne och resten av den klassen som jag varit ännu mer livrädd de senaste åren. Känslan när man går i en klass där man absolut inte hör hemma. När ingen vill ha dig där.. Jag kände mig så jävla patetisk. Aldrig nånsin känt mig så patetisk innan.

 

But look, I'm still around. Right?

 

Det finns en till person jag vill tacka tusenfallt för att ha hjälpt mig bygga upp självförtroendet efter allt det här. Älskade Dani Shay. Det finns mycket musik i mitt liv som betyder otroligt mycket för mig. När jag lyssnar på dessa texter och föreställer mig att det riktar sig till mig, det är så jag får styrka.

 

I'm a superhero.

 

 

Jag fick ju en utredning för diagnos för ett par år sedan och hade flera olika psykologer under den tiden, men efter jag hade fått min diagnos (socialfobi) fick jag den bästa psykologen jag haft hittills. Hon hjälpte mig otroligt mycket. Hon pushade mig till att fortsätta utmana mig själv för att bli bättre. Hon var väldigt stolt över mig när hon såg vilka stora framsteg jag gjorde. Jag berättade för henne om estet, om Erika och hon sa att jag skulle tänka mig mitt liv som en stor buss. Föraren är jag, bakom mig i bussen sitter alla andra i mitt liv: Familj, vänner, fiender, mobbare osv. Hon sa att dem kommer alltid sitta där bak och ropa: "Sväng höger, sväng vänster! Gör si, gör så!", men det är alltid jag som styr den där bussen. Det är jag som väljer vilka vägar jag ska ta, inte dem. Om det är någon jag ska lyssna på där bak i bussen så är det familj och vänner, inte de andra.

Det är jag som väljer vad jag vill göra i mitt liv och vad de andra än säger, vad dessa röster än ropar så måste jag lära mig att sluta lyssna på dem och börja lyssna på mig själv i stället.

De här tankarna har hjälpt mig så otroligt mycket, trots att jag inte ens trodde då att de skulle göra det. Alla ni som varit med om något, varken det är mobbning eller något annat, något där rösterna sitter kvar och ropar. Tänk då på den där bussen. Det är ditt liv, ingen annans.

 

Jag säger som Dani har sagt i beskrivningen till låten här ovan:

"I'd like to dedicate this song to anyone who has ever been mistreated, simply for being themselves. It takes courage to go against the grain; so let the brave ones face whatever comes their way, and let them be unshaken by their fears. I love you all, and I am here for you."

 

Tyvärr måste jag sluta skriva nu, för jag har lektion.

Men jag ska försöka göra ett inlägg lite senare också.

Nu ska jag berätta för er vems förtjänst det är att jag har lyckats bygga på mitt självförtroende. Han var min pelare, själva grunden till det hela. Utan honom hade jag fortfarande varit den livrädda, osäkra, sårbara fjanten som jag var när jag kom till den här skolan. Han var min klassföreståndare när jag gick en tre-månaders-kurs här innan jullovet, innan jag började på Allmän linje som jag går nu. Jag hade svårt att prata med folk över huvud taget men han hjälpte mig så jävla mycket, pushade mig och fick mig att våga ta mig närmare mitt mål. Steg efter steg fanns han där och stöttade mig. Efter bara någon vecka avslöjade jag för klassen att jag hade socialfobi och han sa att han tyckte jag var stark. Varje gång han sa det tänkte jag "snarare tvärtom". Jag kände mig svag, men han sa till mig: "Efter allt du varit med om i alla andra skolor innan och ändå vågade du ta dig hit. Du är stark, du är fantastisk." Ärligt talat så hade jag väldigt svårt för hans komplimanger till en början. Jag tyckte det kändes konstigt och hade svårt att ta åt mig av allt han sa. I slutet av kursen hade vi ett arbete som kallades Projekt- Jag, där man skulle försöka uttrycka sig själv, antingen i text, bilder, föremål eller vad som helst i stort sett. Projektet gick ut på att vi skulle hitta våra styrkor. Jag skrev några sidor, nämnde även lite av det som hänt i tidigare skolor och hade med lite foton och så. Jag lämnade in det till honom, men hann inte få resultat på arbetet innan jullovet, så han smsade och sa att vi kunde ta det när jag kom tillbaka i Januari. När jag kom tillbaka hade jag inte längre honom som lärare över huvud taget, vilket kändes jobbigt för jag trodde att vi inte skulle ha kontakt på samma vis längre. Men som vi hade sagt satte vi oss i ett grupprum och gick igenom mitt projekt. Vi satt och pratade i nån timme och jag fick berätta lite mer om mina tidigare skolor. Ännu en gång fick jag höra hur stark jag är och han frågade vad det egentligen var som fick mig att gå vidare när det var som jobbigast. Det kunde jag inte ens svara på. Han sa att jag är en fantastisk människa och frågade om han fick behålla mitt arbete, för att senare kunna påminna mig om vem jag egentligen är om jag skulle bli vilsen i mig själv.

Efter det har vi haft samtal med jämna mellanrum på skolan, oftast när jag har slutat. Vi brukar sitta i nån timme och prata, ibland om ingenting. Vi har även "utmaningar" som han ger mig för att hjälpa mig ännu mer att övervinna min socialfobi och så.

Jag hade aldrig kommit såhär långt utan honom. Och just nu är han i London, när jag behöver honom.

Han har alltid sagt att jag kan klara mig utan honom, men jag tror inte det är sant. Man behöver alltid nån att prata med, någon man kan lita på. Man behöver få bekräftat att man faktiskt är lika mycket värd som vem som helst. Jag tror och hoppas att jag verkligen kan lita på honom. Det känns alltid tryggt med honom. Vi kan prata om vad som helst. Han säger alltid att i slutändan kommer jag inte ha några som helst hemligheter för honom. Det är nog sant, sist lyckades han få mig att berätta vem jag är intresserad av..

Brukar säga att han bär på min livskraft. Mår alltid bättre när jag träffat honom. Utan honom blir jag lika svag som jag var innan jag kom hit.

Han räddade mitt liv.

 

 

 

Ja, nu när vi ändå är inne på temat "förhållanden" så kan vi ju hålla oss till det i ett inlägg till!

Jag kan berätta lite om mitt andra "förhållande" jag hade.. Kallar det inte direkt ett riktigt förhållande och skäms över det men jaja, here it goes! Det här hände när jag gick i Industri under ett år.

Kort efter att jag gjorde slut med min första pojkvän började en kille i min klass, kallad Fille, skriva med mig på facebook. Mitt enda intryck av honom var "omogna jävla fjant" till en början. Han började ganska snabbt tjata om att han ville träffa mig på fritiden och jag tackade nej, om och om igen. När jag sedan fick reda på att jag inte kunde ha ett förhållande med den killen jag egentligen älskade (ni vet, han jag nämnde i förra inlägget som inte var min pojkvän), så vände jag mig direkt till Fille tyvärr. Medan jag gick från honom jag älskade skrev jag ett sms till Fille "okej, vi kan träffas nån dag." Varför gjorde jag det? Det är en fråga jag ställt mig tusentals gånger efter allt som hände.

Ska försöka göra denna historia så kort som möjligt: Vi började träffas, redan första dagen han var hemma hos mig (dag och dag, han kom dit vid 02 på natten..) så fick jag den där känslan av att vara nykär. Hela dagen efteråt låg vi i soffan i vardagsrummet och åt varandras ansikte typ. I skolan var vi oskiljaktiga. Vi satt bredvid varandra varje lektion och han pussade mig jämt på kinden och slutade inte förrän jag blev irriterad på honom, haha. De enda komplimangerna jag minns att jag fick av honom var dock endast ytliga. Det var typ "Du är söt/snygg/sexig", "Du har ett nice ass" osv. Jag var hemma hos honom ett par gånger, där vi alltid drack kall Oboy. Jag minns när han somnade på soffan hemma hos mig medan jag låg ovanpå honom. Jag tittade på honom när han sov, beundrade honom och jag minns så väl att jag tänkte "Han är det vackraste jag någonsin sett.. och han är min.."

Ungefär 1-2 månader senare blev han lite konstig. Han började ignorera mig i skolan och skrev inte till mig alls lika ofta. När jag blev ledsen över det sa han bara "Ja men det är väl bara du kommer fram till mig och pratar om du vill det." Jag märkte att han smsade jämt och ständigt. Mellan varje sms han fick satt han och glodde på mobilen i väntan på nästa meddelande. När han sedan läste meddelandet log han som ett fån. Jag visste vad som var på gång, men sa inget till honom. Jag försökte intala mig själv att det inte var sant det jag trodde. Han ignorerade mig allt mer men sedan smsade han mig efter skolan och frågade om han fick komma hem till mig kvällen därpå (en onsdag). Jag gick med på det. Under hela kvällen smsade han med denna hemliga person och efter vi kollat på en film så hade vi sex (första gången han och jag hade det)... De kommande dagarna fortsatte han låtsas som om jag inte fanns och sedan sa han att han inte hade känslor för mig längre, tre dagar efter han legat med mig. Någon vecka senare var han tillsammans med den här tjejen han hade smsat med samma kväll som det hände. Höjdpunkten var när en kille i klassen frågade Fille "Hur långt har du kommit med din Ligga-Lista nu då?". Jag har aldrig känt mig så förödmjukad. En annan kille i vår klass, som förövrigt var min "vän", skrev till mig "Är du dum i huvet? Fatta du inte att han playa dig?.." Mitt svar var "Nej, för det var du som sa för en månad sen att han inte gjorde det. Att det han kände för mig var äkta."  Jo tack.. Det värsta var att Fille fortsatte håna mig efter jullovet sen. Började smsa saker som "Jag tycker vi borde ta nästa steg<3" samtidigt som jag hörde hur han skrattade tillsammans med resten av klassen. Att jag blev förödmjukad, hånad, krossad, sårad. Det var underhållning för dem. När allt det där hade hänt låg jag på en bänk i skolan varje rast och grät tills sitsen var alldeles våt och mina ögon alldeles röda. Tills huvudet värkte och magen vred sig. Var det någon som brydde sig? Nej. Flera i klassen gick förbi flera gånger, till och med lärarna. Ingen frågade ens hur jag mådde.

 

Ja, det var det. Nu kommer vi ännu en gång in på ämnet "självförtroende". Han sänkte det totalt. TOTALT. Den lilla gnutta jag hade kvar av det var borta, GONE. Jag beskyllde ju såklart mig själv. Tyckte att jag var dum som hade gått rakt in i hans fälla. Jag var blind helt enkelt.

Kan faktiskt säga att det var tack vare denna låt som jag klarade mig genom den här tiden såpass bra som jag gjorde:

 

 

Lyssnar fortfarande på den här låten och känner att jag får styrka från den. Demi Lovato är verkligen en förebild. Hon har gått igenom mycket, mobbning bland annat. Den här låten skrev hon som ett slag tillbaka mot alla dem som försökte förstöra henne.

 

Nu ska jag sluta skriva, blir ganska långt inlägg det här!

Vi hörs framöver.

 

Kom just på ett roligt ämne att ta upp här i bloggen: förhållanden.

Ni förstår (kanske ska varna er redan nu), i den här bloggen kommer jag vara öppen. Jag kommer skriva om människor som existerar/har existerat i mitt liv och jag tänker säga exakt som det är. Kanske inte alltid nämner namn och så, men nu vet ni i alla fall.

Har ni någonsin varit i ett dåligt förhållande? Ett förhållande med någon som egentligen skadat dig mer än vad han/hon gjort dig lycklig? Kanske inte skadat dig på utsidan. Finns både synliga och osynliga skador. Oftast upptäcker man inte detta förrän långt efter förhållandet tagit slut. Om man upptäcker det innan, gör då slut innan det är för sent. Ledsen, men har inget bättre tips. Uppehåll? Nej, fungerar inte! Prata om det? Fungerar absolut inte.

Mitt första förhållande varade i två och ett halvt år. I början var det underbart. Ni vet, man var nykär och hade den där känslan av att personen är det bästa som finns i hela världen och man ska aldrig någonsin lämna varandra. Bara nått halvår senare började vårt förhållande spåra ur, mest på grund av en händelse som jag inte har lust att ta upp just nu. Bråken började och det slutade aldrig. Hela min familj frågade varför i h**vete jag var tillsammans med honom, eftersom vi inte gjorde annat än att bråka. Efter ca ett och ett halvt år hade vi ett uppehåll, som jag bestämde att jag ville ha. Det varade bara en vecka dock och jag träffade en annan kille under den veckan. Egentligen älskade jag honom också sedan några månader tillbaka och jag var inte säker på om jag verkligen hade känslor kvar för killen jag var tillsammans med. Men efter en vecka gick jag tillbaka till honom och jag träffade inte den här andra killen på typ ett år. När jag träffade honom igen ett år senare insåg jag att det var honom jag borde ha stannat hos, för mitt förhållande hade bara blivit sämre. Gjorde slut med min kille och kunde inte bli tillsammans med honom jag älskade, dock träffades vi ganska mycket under ungefär ett års tid efter det.

Grejen är att killen jag var tillsammans med älskade mig inte ens för den jag verkligen var. Jag minns en gång när jag frågade honom: "Vad skulle du säga om jag sa att jag var bisexuell?" och han svarade "Jag skulle göra slut." Jag sa till honom att han knappast kunde vara seriös, kunde inte tro vad jag hörde men han sa "Jo det skulle jag, utan tvekan." På grund av det har jag inte vågat komma ut med det förrän nu i stort sett.

Vårt förhållande blev sämre och sämre och jag lovar, VAD vi än gjorde gick det inte att fixa. Vi pratade om det så många gånger. Vi sa att vi "aldrig mer" skulle bråka och "allt skulle bli bra". Dagen efter bröt helvetet lös ännu en gång eller två. Vi hade uppehåll (bara en vecka men ändå), som om det hjälpte?

Alla ni tjejer/killar där ute i dåliga förhållanden som tänker varje dag: "Allt blir bra. Han/hon kommer förändras och det kommer bli bättre".. Jag är ledsen att säga det här, men tyvärr. Det blir inte bättre. Det kan jag säga med 90% säkerhet, han/hon kommer inte förändras för din skull. Dock, om han/hon skulle vara ett undantag och göra det, MARRY HIM/HER

Det jag ville ha sagt med denna text: Gör slut innan han/hon förstör ditt självförtroende, för det var precis vad som hände för mig. Är livrädd för förhållanden nu och har fruktansvärt svårt för kärlek.

 

Här har ni en till låt av P!nk. Den här passar jävligt bra in på mitt första förhållande, framför allt refrängerna.

Det är ju en riktigt bra låt också, eller vad tycker ni? Älskar Alecia Moore. Hon är en riktig förebild för mig och kommer nog alltid att vara.

 

 

Det var allt.

Tack för mig!

 

En sak jag tror jag glömt att nämna är att jag har diagnostiserats (är det ett ord..?) för socialfobi. Har förmodligen haft det hela livet men mobbningen har gjort det mycket värre än vad det hade varit annars.

Idag visade sig min socialfobi ganska mycket, eller snarare de senaste veckorna. Redovisning, inför klassen - nej tack! Det är inte bara nervositet jag känner, som är väldigt vanligt att man gör. Jag får total ångest, panik, vill bara springa därifrån. Som tur var behövde jag inte redovisa idag, eftersom jag inte hade gjort klart skriftliga delen av arbetet. MEN, jag måste såklart göra redovisningen nästa vecka. Läraren vet inte om att jag har socialfobi, och jag tänker inte berätta det för honom. Åtminstone tänker jag inte kräva särbehandling, för jag vägrar låta denna diagnos vara ett handikapp för mig längre. Under så många år har det varit det. Jag har inte klarat av saker som vem som helst klarar av. T ex har jag inte kunnat gå på idrotten, äta i matsalen i skolan, redovisa eller över huvud taget prata i klassrummet. Jag har aldrig innan kunnat hitta på saker, träffa människor. Hela tiden har jag varit alldeles för rädd. Rädd att folk ska håna mig, bli arga på mig, skratta åt mig. Det är precis vad som hänt i alla skolor innan.

Jag brukar tänka såhär: Det är JAG som styr mitt eget liv. Om jag vill gå fram till en random människa och prata, eller berätta om något som intresserar mig, äta i matsalen, vara med i gemenskapen, då måste jag kunna göra det utan att känna att ingen vill ha mig där. De som styrt över mitt liv är alla de som tryckt ner mig, varför ska DEM få styra MITT liv? Varför ska jag lyssna på allt de har sagt om mig? Jag har hört mycket. Att jag är patetisk, värdelös, missfoster, emo, äcklig, dampbarn mm. Men vilka var det som sa det? Var det någon jag brydde mig om? Ja, vissa ggr. Men de flesta bryr jag mig ju inte om idag. De har INGENTING med mitt liv att göra nu. Så varför gå och tänka tillbaka på det? Varför må dåligt över vad någon random människa sa för flera år sedan, någon som inte ens visste vem jag var?

Det är ju klart att det sitter kvar. Jag kan fortfarande inte vara med på idrottsdagar eller äta i matsalen på skolan. Det är klart man har ärr för livet, men det här är ändå ett sätt att tänka varenda gång man tvekar över nånting. Varenda gång man känner att ingen vill höra vad man har att säga. Tänk då på det här, vem är det egentligen som styr ditt liv? Det är du. Inte någon annan, inte ens rösterna i ditt eget huvud, så länge de inte säger något positivt.

 

Lyssna på den här låten, föreställ dig att den är menad till just dig.

Det fungerade för mig. Den här låten räddade mitt liv.