Tänkte att jag skulle berätta min story, från början till slut, så kort som möjligt.
Detta handlar enbart om mobbning-biten av mitt liv.
Mitt namn är Jennifer Wellne, är nu 19 år gammal och har varit mobbad i 11 år av mitt liv. Det började redan när jag gick i 1an på Lonnhyttans skola. Jag förstod inte riktigt då att jag var mobbad, visste bara att de andra barnen inte var så snälla. De hånade mig och ingen ville vara med mig. De tyckte jag var konstig, vilket är något som suttit kvar i många år. När jag sedan började 2an bytte jag skola och hamnade på Karlbergsskolan. Där började jag umgås med min- än idag- bästa vän Emelie. Men de andra eleverna tyckte även då att både jag och Emelie var konstiga. Vi frågade om vi fick vara med i klasskamraternas lekar på rasterna. De svarade oftast att det var en hemlig lek eller en lek där inga fler fick vara med. Lärarna tyckte inte heller om oss. Vi fick väldigt ofta utskällningar, minns knappast varför. Sedan började jag få kommentarer om att jag var ful, hade bäver tänder mm. Mitt självförtroende förstördes totalt redan då. När vi började 4an kom vi båda på att vi var "kära" i en kille som gick 6an vid namn Adam. Hans bästa kompis Max började reta oss för det, mest på skoj till en början. Efter ett tag var både Adam och Max trötta på oss. De började slå oss på rasterna. Tacklade in oss i väggarna, slog, sparkade, ryckte oss i håret osv. Vi berättade ingenting för någon till att börja med, men tillslut tröttnade vi på deras beteende. Min storasyster pratade med dom och efter det rörde de oss inte mer ;)
Efter 5an gick jag och Emelie skilda vägar och jag började på Strömtorpskolan, eftersom jag och min familj då hade flyttat till Degerfors. Första dagarna i skolan var jag hur populär som helst, alla tjejer i klassen ville vara med mig. Till och med några killar i klassen verkade intresserade. Jag började ganska snabbt umgås med Challe, som är en mycket god vän till mig än idag och som också visade sig vara min tremänning. Hon hade det jobbigt hemma och hennes föräldrar rökte inne, vilket gav hennes kläder och hår en lukt som hon i skolan blev mobbad för. Även i denna klass blev jag snart anklagad för att vara "konstig". Tillslut var det bara jag och Challe mot världen. Vi var konstiga, vi var dumma huvet, vi var omogna. Det var bara att ge med sig. En gång skedde ett stort missförstånd i klassen. Alla trodde att vi hade anklagat alla i klassen för olika saker, som att dricka alkohol under skoltid och massa grejer. Som sagt, vi var olika. Det hela hade varit en lek, som vi sedan skrev upp på ett papper. Läraren tog detta papper ifrån oss och hela klassen fick reda på vad som stod. Hela klassen hatade oss. De sparkade på oss, skrek åt oss. I slutet av dagen hade de spottat i våra skor och slängt dom i papperskorgen. Lärarna tvingade oss att gråtandes ställa oss inför klassen och säga förlåt. Hela klassen slog nävarna i bänkarna och skrek "säg förlåt! säg förlåt!", än idag kan jag höra deras röster i mitt huvud.
Väl borta från Strömtorpskolan var det dags för nästa helvete: Stora Vallaskolan. Som tur var hade jag fortfarande Challe i samma klass som mig och vi fann även en tredje medlem i vårt lilla gäng: Elin. Vi 3 var oskiljaktiga i skolan, framför allt när alla andra elever på hela skolan började gå emot oss. Jag fick ett nytt smeknamn när jag började där: Emo. Det var mitt namn under hela första året. Hann knappt utanför klassrummens dörrar utan att höra det. "Jävla emo!" Jag hörde det ett tiotals gånger varenda gång jag gick i korridorerna. Vi fick även saker kastade på oss, kunde vara suddigum eller tuggat godis mm. Nån gång var det nån random kille som började mucka utan anledning och slängde in oss i väggen och sparkade mig i ryggen. Nån gång var det en kille som alltid hånade mig som plötsligt kom fram och gav mig en kram. Hörde hur hans vänner asgarvade och när jag tittade bak på dom såg jag en av hans kompisar ge honom en 20 kronors sedel. En gång blev det till och med polisförhör på skolan på grund av att ett par tjejer mobbade mig för mitt gröna hår (hade färgat grönt under en kort period i 9an). På något vänster hade det blivit slagsmål på grund av det, sjukt. Valla var nog den värsta tiden, hände så otroligt mycket. Hade det inte varit för Challe och Elin, och även Poddy som jag blev tillsammans med i 8an, så hade jag kanske inte levt idag. Även vissa av lärarna var riktigt taskiga.
I alla fall. Tillslut kom jag bort från den skiten, och ny skit tog sin början. Jag kom till Bregårdsskolan. Började estet-bild. Tänkte att nu kan jag äntligen börja om på nytt, i en klass där ingen känner mig sedan innan. Men ännu en gång tittade folk på mig med avsky i blicken, ännu en gång var jag för "konstig" för att vara värd att prata med. Jag var inte värd någonting i deras ögon, ingenting alls. Nu är det inte ALLA i den klassen jag pratar om, men väldigt många utav dom. Jag fick aldrig följa med till stan efter skolan. Jag fick aldrig vara med på klassfester. Jag fick aldrig ta del av klassen över huvud taget. Jag var konstig, äcklig, ett jävla missfoster. Jag satt bara där för mig själv, vilket de också hatade. Jag såg för "sur" ut när jag var ensam. Ni förstår, de tyckte att jag skulle sitta och skratta och prata med mig själv eller nått. Efter ett tag började en utav dom även trakassera mig via internet. Skrev att jag tycker synd om mig själv och söker uppmärksamhet hela tiden, vilket jag hört många gånger förut från många andra människor. Hon skrev att jag skulle söka hjälp och massa shit. En dag skulle vi fira henne och två andra i klassen genom att hela klassen skulle äta på restaurang. En av de två andra tjejerna skrev på facebook och frågade vilka som skulle följa med. Jag skrev att jag gärna ville med och då bröt helvetet lös. Den här tjejen som trakasserat mig sen innan skrev att jag skulle fan inte med och blablabla. Jag kände mig som den största fånen i världen, som faktiskt hade trott att jag för en gångs skull skulle få ta del av något. Tillslut följde jag med ändå tack vare de andra två tjejerna, men däremot lämnade alla mig inne på mcdonalds (vi tog glass där som efterrätt) och gick hem till tjejen som hatade mig så. Det "fick inte plats" med en människa till hos henne, ni vet.
Jag slutade i den klassen i mitten av andra terminen, vilket var värt att fira enligt dom. Sedan började jag på Industri programmet. Orkar inte prata för mycket om det men kort sagt: Jag gick i en klass med endast killar. Det var mycket "dra-alla-tjejer-över-en-kant" och förolämpningar som t ex "alla kvinnor gör hemma i köket". Jag blev utnyttjad av en av killarna som sårade mig något så otroligt. Det fanns elever där från Valla som fortsatte vad de påbörjat några år tidigare.
Men nu till sist har jag hamnat på Folkhögskolan. Trivs hur bra som helst och fått så otroligt mycket hjälp från kära Björn, som är en av lärarna där. Har underbara vänner som finns där för mig i vått och torrt och hjälper mig kämpa vidare och vara stark (Björn ingår också bland dessa vänner). Livet i skolan är helt enkelt bättre än nånsin. Än idag sitter allt jag varit med om kvar dock. Jag kan fortfarande känna mig oduglig, ivägen eller bara allmänt konstigt. Men jag är starkare än innan.
Om du läst allt detta är jag imponerad. Orkar inte ens själv läsa igenom för att kolla rättstavning osv så döm mig inte för hårt, haha. Tack och hej!
Hej mina vänner! Hittade just en text jag skrev för ca 3 år sedan när jag gick estet.
En text som jag önskade att jag hade mod till att läsa upp inför klassen någon dag.
Tänkte dela den med er här:
"If I stand in front of my class right now, then I know that I had the courage to do this. When I wrote this I never thought that this moment would ever come, but here it is... Here you are, here I am in front of you, saying what I've wanted to say for such a long time. I love you, all of you, but you don't seem to feel the same about me. Maybe you think I'm strange and wierd because I'm different. Maybe you don't want to accept me, but you don't have a clue about how that makes me feel. Like you would even care... We've been having conversation with my parents and people on school and they always say that it's gonna be different, that someday you will understand... But that day only exists in their heads so far and I don't know what to do, who to talk to, who to trust... If there is someone... I know that no one in here thinks that I'm a good person, but I also know that it's true, I'm not a good person, but I've tried my best since I was a child. "I tried to be perfect, but nothing was worth it. I don't believe it makes me real."
I understand you, I'm not against anyone of you, but can you please think about one thing: I may not always be here..."
Jag ville verkligen att de skulle höra det här, men så blev det aldrig.
Det är så skönt dock att allt detta är över.
Än idag, på underbara Folkhögskolan, sitter vissa saker kvar. Jag kan få för mig så fort någon tittar på mig att de förolämpar mig tyst för sig själva. Om några pratar och tittar åt mitt håll kan jag tro att de snackar skit om mig. Om någon ger mig en komplimang eller ger mig en kram kan jag få för mig att det är endast för att håna mig. Men jag vet att mina nya skolkamrater inte är sånna, över huvud taget. De ger mig komplimanger och kramar för att de faktiskt menar det, samma med lärarna. Alla på skolan bryr sig verkligen och de finns där för mig när jag behöver det. Finns inte ord för hur tacksam jag är över att ha hamnat på den skolan, trots allt som hänt nu på senare tid.
Förlåt för att jag är totally worthless på att uppdatera den här bloggen, men som sagt: Jag är ganska mentalt ostabil just nu och vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Ska försöka uppdatera så gott jag kan i fortsättningen! Kram till er alla!
