Jag säger inte att jag aldrig gjort fel och att jag inte har mig själv att skylla, ens lite, för att jag blev mobbad, utfryst och förolämpad när jag gick i skolan. Självklart fanns det anledningar till att det blev som det blev, och oftast var det mina misstag som startade allting. Ibland insåg jag inte ens misstagen jag gjorde. Jag insåg verkligen inte vad de skulle leda till. Jag önskar jag hade vetat redan i 6an att jag inte borde ha skrivit ner de där meningarna på ett papper, som sedan fick hela klassen att hata mig och min bästa vän. Jag önskar att jag visste att om jag skulle klä mig som ett "emo" och bete mig som en barnrumpa skulle inte någon på hela Stora Valla acceptera mig. Jag önskar att jag visste att jag inte borde ha givit folk dömande blickar och betett mig som ett freak i estet, för då skulle det bli precis samma sak som alltid innan. Men vet ni varför jag inte visste något av detta? För att jag är människa. Människor gör misstag. Människor vet inte alltid hur man ska bete sig runt andra. Människor har problem och kan skadas av händelser i livet. Händelser som tex mobbning, eller som att hitta någon som betyder mer än världen för dem död på golvet. Man kanske inte alltid verkar helt frisk. Man kanske är annorlunda. Men betyder det att man är patetisk, värdelös, ett missfoster?
Enligt vissa människor kanske. Men jag vill inte längre behöva be om ursäkt för vem jag är.
Tänkte att jag skulle berätta min story, från början till slut, så kort som möjligt.
Detta handlar enbart om mobbning-biten av mitt liv.
Mitt namn är Jennifer Wellne, är nu 19 år gammal och har varit mobbad i 11 år av mitt liv. Det började redan när jag gick i 1an på Lonnhyttans skola. Jag förstod inte riktigt då att jag var mobbad, visste bara att de andra barnen inte var så snälla. De hånade mig och ingen ville vara med mig. De tyckte jag var konstig, vilket är något som suttit kvar i många år. När jag sedan började 2an bytte jag skola och hamnade på Karlbergsskolan. Där började jag umgås med min- än idag- bästa vän Emelie. Men de andra eleverna tyckte även då att både jag och Emelie var konstiga. Vi frågade om vi fick vara med i klasskamraternas lekar på rasterna. De svarade oftast att det var en hemlig lek eller en lek där inga fler fick vara med. Lärarna tyckte inte heller om oss. Vi fick väldigt ofta utskällningar, minns knappast varför. Sedan började jag få kommentarer om att jag var ful, hade bäver tänder mm. Mitt självförtroende förstördes totalt redan då. När vi började 4an kom vi båda på att vi var "kära" i en kille som gick 6an vid namn Adam. Hans bästa kompis Max började reta oss för det, mest på skoj till en början. Efter ett tag var både Adam och Max trötta på oss. De började slå oss på rasterna. Tacklade in oss i väggarna, slog, sparkade, ryckte oss i håret osv. Vi berättade ingenting för någon till att börja med, men tillslut tröttnade vi på deras beteende. Min storasyster pratade med dom och efter det rörde de oss inte mer ;)
Efter 5an gick jag och Emelie skilda vägar och jag började på Strömtorpskolan, eftersom jag och min familj då hade flyttat till Degerfors. Första dagarna i skolan var jag hur populär som helst, alla tjejer i klassen ville vara med mig. Till och med några killar i klassen verkade intresserade. Jag började ganska snabbt umgås med Challe, som är en mycket god vän till mig än idag och som också visade sig vara min tremänning. Hon hade det jobbigt hemma och hennes föräldrar rökte inne, vilket gav hennes kläder och hår en lukt som hon i skolan blev mobbad för. Även i denna klass blev jag snart anklagad för att vara "konstig". Tillslut var det bara jag och Challe mot världen. Vi var konstiga, vi var dumma huvet, vi var omogna. Det var bara att ge med sig. En gång skedde ett stort missförstånd i klassen. Alla trodde att vi hade anklagat alla i klassen för olika saker, som att dricka alkohol under skoltid och massa grejer. Som sagt, vi var olika. Det hela hade varit en lek, som vi sedan skrev upp på ett papper. Läraren tog detta papper ifrån oss och hela klassen fick reda på vad som stod. Hela klassen hatade oss. De sparkade på oss, skrek åt oss. I slutet av dagen hade de spottat i våra skor och slängt dom i papperskorgen. Lärarna tvingade oss att gråtandes ställa oss inför klassen och säga förlåt. Hela klassen slog nävarna i bänkarna och skrek "säg förlåt! säg förlåt!", än idag kan jag höra deras röster i mitt huvud.
Väl borta från Strömtorpskolan var det dags för nästa helvete: Stora Vallaskolan. Som tur var hade jag fortfarande Challe i samma klass som mig och vi fann även en tredje medlem i vårt lilla gäng: Elin. Vi 3 var oskiljaktiga i skolan, framför allt när alla andra elever på hela skolan började gå emot oss. Jag fick ett nytt smeknamn när jag började där: Emo. Det var mitt namn under hela första året. Hann knappt utanför klassrummens dörrar utan att höra det. "Jävla emo!" Jag hörde det ett tiotals gånger varenda gång jag gick i korridorerna. Vi fick även saker kastade på oss, kunde vara suddigum eller tuggat godis mm. Nån gång var det nån random kille som började mucka utan anledning och slängde in oss i väggen och sparkade mig i ryggen. Nån gång var det en kille som alltid hånade mig som plötsligt kom fram och gav mig en kram. Hörde hur hans vänner asgarvade och när jag tittade bak på dom såg jag en av hans kompisar ge honom en 20 kronors sedel. En gång blev det till och med polisförhör på skolan på grund av att ett par tjejer mobbade mig för mitt gröna hår (hade färgat grönt under en kort period i 9an). På något vänster hade det blivit slagsmål på grund av det, sjukt. Valla var nog den värsta tiden, hände så otroligt mycket. Hade det inte varit för Challe och Elin, och även Poddy som jag blev tillsammans med i 8an, så hade jag kanske inte levt idag. Även vissa av lärarna var riktigt taskiga.
I alla fall. Tillslut kom jag bort från den skiten, och ny skit tog sin början. Jag kom till Bregårdsskolan. Började estet-bild. Tänkte att nu kan jag äntligen börja om på nytt, i en klass där ingen känner mig sedan innan. Men ännu en gång tittade folk på mig med avsky i blicken, ännu en gång var jag för "konstig" för att vara värd att prata med. Jag var inte värd någonting i deras ögon, ingenting alls. Nu är det inte ALLA i den klassen jag pratar om, men väldigt många utav dom. Jag fick aldrig följa med till stan efter skolan. Jag fick aldrig vara med på klassfester. Jag fick aldrig ta del av klassen över huvud taget. Jag var konstig, äcklig, ett jävla missfoster. Jag satt bara där för mig själv, vilket de också hatade. Jag såg för "sur" ut när jag var ensam. Ni förstår, de tyckte att jag skulle sitta och skratta och prata med mig själv eller nått. Efter ett tag började en utav dom även trakassera mig via internet. Skrev att jag tycker synd om mig själv och söker uppmärksamhet hela tiden, vilket jag hört många gånger förut från många andra människor. Hon skrev att jag skulle söka hjälp och massa shit. En dag skulle vi fira henne och två andra i klassen genom att hela klassen skulle äta på restaurang. En av de två andra tjejerna skrev på facebook och frågade vilka som skulle följa med. Jag skrev att jag gärna ville med och då bröt helvetet lös. Den här tjejen som trakasserat mig sen innan skrev att jag skulle fan inte med och blablabla. Jag kände mig som den största fånen i världen, som faktiskt hade trott att jag för en gångs skull skulle få ta del av något. Tillslut följde jag med ändå tack vare de andra två tjejerna, men däremot lämnade alla mig inne på mcdonalds (vi tog glass där som efterrätt) och gick hem till tjejen som hatade mig så. Det "fick inte plats" med en människa till hos henne, ni vet.
Jag slutade i den klassen i mitten av andra terminen, vilket var värt att fira enligt dom. Sedan började jag på Industri programmet. Orkar inte prata för mycket om det men kort sagt: Jag gick i en klass med endast killar. Det var mycket "dra-alla-tjejer-över-en-kant" och förolämpningar som t ex "alla kvinnor gör hemma i köket". Jag blev utnyttjad av en av killarna som sårade mig något så otroligt. Det fanns elever där från Valla som fortsatte vad de påbörjat några år tidigare.
Men nu till sist har jag hamnat på Folkhögskolan. Trivs hur bra som helst och fått så otroligt mycket hjälp från kära Björn, som är en av lärarna där. Har underbara vänner som finns där för mig i vått och torrt och hjälper mig kämpa vidare och vara stark (Björn ingår också bland dessa vänner). Livet i skolan är helt enkelt bättre än nånsin. Än idag sitter allt jag varit med om kvar dock. Jag kan fortfarande känna mig oduglig, ivägen eller bara allmänt konstigt. Men jag är starkare än innan.
Om du läst allt detta är jag imponerad. Orkar inte ens själv läsa igenom för att kolla rättstavning osv så döm mig inte för hårt, haha. Tack och hej!
Jag är sämst på att uppdatera i den här bloggen, men här är jag igen. Vill berätta för er om en tjej vid namn Pauline Wågström. Jag har haft henne som "vän" på Dayviews (bilddagboken) under några års tid och jag har vetat länge att hon har skrivit en självbiografi. Men av någon anledning har jag inte köpt boken förrän nu och jag läste ut den direkt. Hon skriver om hur det är att leva med Autism, Selektiv mutism och Socialfobi. Eftersom jag själv har Socialfobi så kunde jag relatera en del, även om jag aldrig hade det riktigt så jobbigt som henne. Det som däremot blev väldigt jobbigt för mig var ju mobbningen. Hon fick ju uppleva det en del också, men sen fick hon eget rum i skolan så hon behövde inte träffa de andra eleverna så mycket. Det betyder inte att hon inte mådde dåligt över att inte få vara en del av gemenskapen, för det gjorde hon verkligen. Hon skrev mest om sin tid på högstadiet och gymnasiet och jag kände att jag vet lite hur det är. Hur det är att vilja få fram bara ett endaste ord, men ingenting kommer ut. Att vilja ge något annat än, enligt vissa, "dryga" svar. Att önska att man kunde gå fram till de i klassen och bara säga "hej". Jag är så glad över att min socialfobi har förbättrats såpass mycket som den gjort, annars hade jag aldrig mått så bra som jag gör idag. Sedan jag började kämpa mot min diagnos har jag mått så jävla mycket bättre. Man kan faktiskt få nya vänner och känna gemenskap, vilket jag aldrig nånsin gjort innan. Jag var livrädd när jag började på Folkhögskolan. Jag trodde att allt skulle bli precis som på alla skolor innan, att jag skulle bli utstött på grund av mitt sätt att vara. Men här var det annorlunda. Här hade jag en person som hjälpte mig så jävla mycket och jag kan aldrig tacka honom tillräckligt för allt han gjort för mig. Självklart har andra både lärare och elever på skolan hjälpt mig också, men han har lagt ner så mycket tid på mig, för att få mig att må bra. För att få mig att våga, och fortsätta utmana min egen diagnos. Han hjälpte mig att växa mer och mer för varje dag, men nu måste jag klara mig utan honom. Han har blivit som ett beroende för mig. Det känns som jag behöver honom för att må bra, eftersom det var han som fick mig att må bra för första gången i mitt liv. Han lärde mig gå på nytt, men nu är det dags för mig att börja gå på egna ben. Jag kan inte längre ha någon som håller i mig för att jag inte ska ramla, som väljer mina vägar åt mig. Jag måste kunna klara mig själv, göra mina egna val och gå de vägar som känns bäst för mig.
Hur hände detta? Jag började med att skriva om Paulines bok och plötsligt handlar allt om mig..? Det är väl som vanligt. Allt måste handla om mig. Jag har visst inte förändrats ett dugg.. Jävla egotrippad attentionwhore, det är vad jag är. Hejdå.
Erika har förstört mig så jävla mycket. Det är framför allt på grund av henne och resten av den klassen som jag varit ännu mer livrädd de senaste åren. Känslan när man går i en klass där man absolut inte hör hemma. När ingen vill ha dig där.. Jag kände mig så jävla patetisk. Aldrig nånsin känt mig så patetisk innan.
But look, I'm still around. Right?
Det finns en till person jag vill tacka tusenfallt för att ha hjälpt mig bygga upp självförtroendet efter allt det här. Älskade Dani Shay. Det finns mycket musik i mitt liv som betyder otroligt mycket för mig. När jag lyssnar på dessa texter och föreställer mig att det riktar sig till mig, det är så jag får styrka.
I'm a superhero.
Jag fick ju en utredning för diagnos för ett par år sedan och hade flera olika psykologer under den tiden, men efter jag hade fått min diagnos (socialfobi) fick jag den bästa psykologen jag haft hittills. Hon hjälpte mig otroligt mycket. Hon pushade mig till att fortsätta utmana mig själv för att bli bättre. Hon var väldigt stolt över mig när hon såg vilka stora framsteg jag gjorde. Jag berättade för henne om estet, om Erika och hon sa att jag skulle tänka mig mitt liv som en stor buss. Föraren är jag, bakom mig i bussen sitter alla andra i mitt liv: Familj, vänner, fiender, mobbare osv. Hon sa att dem kommer alltid sitta där bak och ropa: "Sväng höger, sväng vänster! Gör si, gör så!", men det är alltid jag som styr den där bussen. Det är jag som väljer vilka vägar jag ska ta, inte dem. Om det är någon jag ska lyssna på där bak i bussen så är det familj och vänner, inte de andra.
Det är jag som väljer vad jag vill göra i mitt liv och vad de andra än säger, vad dessa röster än ropar så måste jag lära mig att sluta lyssna på dem och börja lyssna på mig själv i stället.
De här tankarna har hjälpt mig så otroligt mycket, trots att jag inte ens trodde då att de skulle göra det. Alla ni som varit med om något, varken det är mobbning eller något annat, något där rösterna sitter kvar och ropar. Tänk då på den där bussen. Det är ditt liv, ingen annans.
Jag säger som Dani har sagt i beskrivningen till låten här ovan:
"I'd like to dedicate this song to anyone who has ever been mistreated, simply for being themselves. It takes courage to go against the grain; so let the brave ones face whatever comes their way, and let them be unshaken by their fears. I love you all, and I am here for you."
Tyvärr måste jag sluta skriva nu, för jag har lektion.
Men jag ska försöka göra ett inlägg lite senare också.
Något jag knappt ens vill skriva om är min tid på Bregårdsskolan, när jag gick estet. Jag hatar den tiden så jävla mycket och det är det sista jag ens vill tänka på. För att slippa skriva om det ännu en gång så kopierar jag ett stycke ur en mini-roman jag skrivit som skolarbete. Har dock tagit bort vissa stycken, men inget viktigt eller vad man ska säga.
"Direkt efter högstadiet började jag på Bregårdsskolan, ett gymnasium här i Karlskoga. Jag valde att gå programmet estet – bild och hade höga förväntningar på både kursen och klassen jag skulle gå i. För första gången någonsin var jag även fylld med hopp och glädje över att få börja på en ny skola. Jag skulle börja om från början, få en ny chans till att passa in. Här skulle ingen se mig som ohyra. Här fanns det människor jag hade någonting gemensamt med och som aldrig träffat mig innan. Jag kunde ge vilket intryck jag ville. Vad kunde gå fel?
Jag minns första dagen. Jag satt där i klassrummet och iakttog omgivningen. Allt jag såg var nytt – ny skola, nytt klassrum, ny klass med endast nya ansikten och jag tänkte: ”Det här är min chans. Nu kan jag vara vem jag vill.”
Allting fungerade bra de första veckorna. För första gången i mitt liv vågade jag ta steget att prata med folk och jag fick snabbt nya vänner.
Efter ett tag lärde jag känna Karl, som gick i musikgruppen. Bild och musik var en gemensam klass, så Karl och jag satt alltid bredvid varandra under de lektionerna vi hade tillsammans. Tillslut kunde jag kalla honom min bästa vän. Vi träffades på fritiden, sov över hos varandra och var oskiljaktiga i skolan. Problemet var att allt detta verkade störa många andra i klassen, uppenbarligen. Till en början handlade det om svartsjuka. Därifrån blev det bara värre och värre. Alla i klassen visste att jag hade en pojkvän (Poddy) som många spred osanna rykten om att han var 35 år. Trots det var de avundsjuka på mig och Karl.
Det som blev mitt största problem under min tid på estet var en annan person i musikgruppen, Erika. Hon föraktade mig, ville inte ha mig där. Jag vet att det var fler som kände samma sak, men ingen visade det så som hon gjorde. I skolan var det ingen större fara. Hon snackade kanske skit om mig och gav mig blickar, inget som jag inte var van vid sedan innan. På internet var det värre. Där var hon tuff och vågade skriva precis vad hon tyckte. Hon skrev bland annat till mig att jag bara tyckte synd om mig själv hela tiden och sökte uppmärksamhet och att hon helst undviker ”sånna personer”. Jag visste att det inte var endast därför hon avskydde mig, eller frös ut mig från klassen. Hon hade valt ut mig. Jag var hennes offer. Hon klagade på att ingen i klassen fick lära känna mig förutom Karl och sedan stötte hon ut mig. Jag frågade varför hon avskydde mig så mycket och hon svarade alltid: ”Jag avskyr dig inte. Hur kan jag göra det när jag inte ens känner dig?”. Ändå fortsatte hon hacka på mig. Sedan sade hon i en intervju för en tidning att man aldrig ska döma folk innan man känner dem...
Vissa andra från klassen tyckte att jag var konstig, till och med ”läskig”, men Erika såg mina svagheter. Hon hittade mina knappar och tryckte på dem, knäckte mig. Eller kanske hittade hon endast en knapp – självdestruktion.
Under denna tid var Alecia Moore min bästa vän (alias: P!nk). Hennes låt ”fucking perfect” var bland de få sakerna i mitt liv som höll mig stark och fick mig att gå vidare.
”Pretty, pretty, please. Don't you ever, ever feel like you're less than fucking perfect. Pretty, pretty, please. If you ever, ever feel like you're nothing. You're fucking perfect to me.” Jag lyssnade på den låten hela tiden och försökte ta åt mig av texten, som om den var riktad till mig. Jag försökte tänka
positivt, men problemet var att inget i mitt liv kändes positivt just då.
Trots de 3 personerna som brydde sig om mig var det inte värt att stanna. När klassen fick höra att jag hade hoppat av hade de flesta reagerat positivt på nyheterna. ”Äntligen!”, ”Vad skönt, då slipper vi henne!” fick jag höra att de hade slängt ur sig."
Erika, hoppas du ser det här. Du har förstört så jävla mycket för mig. Dags att du får veta hur jag verkligen kände och fortfarande känner.
Kommer nog skriva ett till inlägg om det här, hur jag har tagit mig vidare och lite sånt!
Vi hörs då! Älskar er som läser min blogg och stöttar mig. Ni är bäst.
En sak jag tror jag glömt att nämna är att jag har diagnostiserats (är det ett ord..?) för socialfobi. Har förmodligen haft det hela livet men mobbningen har gjort det mycket värre än vad det hade varit annars.
Idag visade sig min socialfobi ganska mycket, eller snarare de senaste veckorna. Redovisning, inför klassen - nej tack! Det är inte bara nervositet jag känner, som är väldigt vanligt att man gör. Jag får total ångest, panik, vill bara springa därifrån. Som tur var behövde jag inte redovisa idag, eftersom jag inte hade gjort klart skriftliga delen av arbetet. MEN, jag måste såklart göra redovisningen nästa vecka. Läraren vet inte om att jag har socialfobi, och jag tänker inte berätta det för honom. Åtminstone tänker jag inte kräva särbehandling, för jag vägrar låta denna diagnos vara ett handikapp för mig längre. Under så många år har det varit det. Jag har inte klarat av saker som vem som helst klarar av. T ex har jag inte kunnat gå på idrotten, äta i matsalen i skolan, redovisa eller över huvud taget prata i klassrummet. Jag har aldrig innan kunnat hitta på saker, träffa människor. Hela tiden har jag varit alldeles för rädd. Rädd att folk ska håna mig, bli arga på mig, skratta åt mig. Det är precis vad som hänt i alla skolor innan.
Jag brukar tänka såhär: Det är JAG som styr mitt eget liv. Om jag vill gå fram till en random människa och prata, eller berätta om något som intresserar mig, äta i matsalen, vara med i gemenskapen, då måste jag kunna göra det utan att känna att ingen vill ha mig där. De som styrt över mitt liv är alla de som tryckt ner mig, varför ska DEM få styra MITT liv? Varför ska jag lyssna på allt de har sagt om mig? Jag har hört mycket. Att jag är patetisk, värdelös, missfoster, emo, äcklig, dampbarn mm. Men vilka var det som sa det? Var det någon jag brydde mig om? Ja, vissa ggr. Men de flesta bryr jag mig ju inte om idag. De har INGENTING med mitt liv att göra nu. Så varför gå och tänka tillbaka på det? Varför må dåligt över vad någon random människa sa för flera år sedan, någon som inte ens visste vem jag var?
Det är ju klart att det sitter kvar. Jag kan fortfarande inte vara med på idrottsdagar eller äta i matsalen på skolan. Det är klart man har ärr för livet, men det här är ändå ett sätt att tänka varenda gång man tvekar över nånting. Varenda gång man känner att ingen vill höra vad man har att säga. Tänk då på det här, vem är det egentligen som styr ditt liv? Det är du. Inte någon annan, inte ens rösterna i ditt eget huvud, så länge de inte säger något positivt.
Lyssna på den här låten, föreställ dig att den är menad till just dig.
Det fungerade för mig. Den här låten räddade mitt liv.
I denna blogg tänker jag skriva specifikt om mobbning och självförtroende. Vem som helst får kommentera och berätta precis hur de känner eller vad de upplevt och jag finns här för att stötta er och ge er så mycket råd och tips jag kan.
Jag är född 2 augusti 1994 och jag har kämpat med mitt självförtroende sedan jag var väldigt liten. Redan i 7-8 års ålder började jag må dåligt över mitt utseende och vågade inte riktigt vara den som syns och står för sina åsikter. I många år var jag mobbad i skolan, från ettan i lågstadiet fram tills jag började på den underbara skolan jag går i nu: Folkhögskolan i Karlskoga.
Om mig
Mitt namn är Jennifer Linnéa Susanne Wellne Brattström. Jag är född 2 Augusti 1994 och är bosatt i Degerfors och Karlskoga. Mina föräldrar skilde sig när jag var 9 år, därmed bor jag i två olika städer. Degerfors med mamma, Karlskoga med pappa. Jag går för tillfället på Folkhögskolan i Karlskoga, eftersom jag hoppade av gymnasiet två ggr. Kämpar med självförtroendet ständigt, men har gjort större framsteg det senaste halvåren än jag gjort under hela min livstid tidigare. Älskar djur, fotografering och skriva. Intresserad av konst. Är bisexuell, har Socialfobi, ska utredas för ADHD och står för den jag är, numera.
