Tänkte dela med mig lite mer ur min dagbok.

Allt detta skrev jag under den tiden jag gick Industri.

När jag var liten ville jag helst av allt vara en vacker prinsessa,

men vad är en prinsessa utan sin prins..?

2011-10-28                                   

Nu är jag här igen, wonderful heaven, men bara på besök som vanligt.

Frågan är hur länge jag stannar denna gång..

 

Jag föll framstupa, rakt ner i ingenstans, men tog mig lika snabbt upp igen. Nu står jag på kanten, kämpar för att hålla mig kvar. För några veckor sedan var jag i himelen, men som jag sa (2011-10-28 kl. 12.04) var jag bara där på besök. Nu hoppas jag bara på att hitta ett sätt att ännu en gång finna mig där uppe. En vacker dag kanske jag har turen att få stanna...

 

Once upon a time... Är det en bra början på en historia? Är det en bra början på ett liv? För ett liv kommer ju trots allt sluta som en historia. En historia som efter många år glöms bort. Ibland undrar jag hur länge min historia kommer finnas kvar. Hur många som kommer minnas mig. Vilka som kommer minnas mig. Men framför allt, varför de kommer minnas mig.

 

...

Jag ville vara en prinsessa, en prinsessa som alla älskar och avgudar. Bo i ett land där alla vet mitt namn, höra folket säga att jag är den allra vackraste utav alla prinsessor. Jag kanske inte lever i den saga jag hoppats på. Jag kanske inte kommer bygga ett stort slott och vara drottning vid Viktors sida, men i himelen... I himelen är jag känd. I himelen vet alla mitt namn och alla vill mig väl, beskydda mig. Däruppe har de en plan för mig och jag vet att det här är anledningen till att jag existerar. Jag har en anledning över huvud taget. Att veta att änglar finns och jag är deras uppdrag. Att veta att det finns fler som bryr sig, just om mig. Nu är det jag som står i rampljuset, nu är det min tur att skina.

Slut på ord hos Prinsessan, för stunden...

 

 

Ny start, ännu en gång. Hur många gånger ska jag börja om för att det ska bli rätt? Hur ska jag ha entusiasm nog att klara det när det bara blir fel? Ny klass, ny skola, nya människor. Jag frågar mig själv: "Kommer jag trivas här? Kommer de behandla mig bra, eller kommer det bli som vanligt?"

Jag kommer inte hamna i en klass så bra som denna, det är något jag vet. Det gör redan ont i mig när jag tänker på att lämna dem bakom mig. De accepterar mig och ingen är otrevlig eller elak på något vis. Ingen har något emot mig eller önskar mig död. Ingen slänger ur sig kränkande kommentarer eller kastar saker på mig när jag går förbi. Det är ingen som skäms över att prata med mig eller sitta bredvid mig. Framför allt finns det ingen som får mig att känna mig patetisk. Här hör jag hemma. Här är jag ingen insekt, eller någon mystisk varelse från planeten Mars. Här är jag bara Jennifer, eller Wellne, eller Puff. Inget är mer komplicerat än så.

 

Prinsessan var påväg tillbaka till ruta ett, men ångrade sig i sista stund. Hon stannar där hon hör hemma. Egentligen har hon nog alltid vetat att det inte kan bli bättre än såhär. Men innerst inne bryr hon sig nog inte riktigt om hur hon har det. Allt hon vill är att bryta sig fri. Dock är det nog ganska viktigt att hon är lycklig tills dess, annars kan det hända att hon ger upp innan friheten blivit funnen...

 

Ångesten verkar vara den enda som vill göra mig sällskap, inte för att den gör det mycket bättre... Sånna här tider är det svårt, även för en prinsessa. Stress, depression, ilska och ångest. Man kan inte alltid känna sig perfekt. Faktum är att det är sällan man gör det. Nånting är alltid fel. Alltid har man något att gnälla över, klaga på. Alltid finns det något att fälla tårar över och något man vill ha, men inte kan få. Alltid finns det brister, även hos en prinsessa...

 

 

When I was sixteen we went to live in a beautiful house, with a wonderful garden. There were flowers everywhere and the grass was glowing green. The house was big and made of white bricks and there was three floors inside. We had the cutest little cat and a rabbit. Whenever I found myself in the garden by the house I felt happiness. The princess was living in a dream. At least that was what everyone thought.

 

 

I am now sitting on top of a magical hill by the beautiful house. It's a few feet away behind some trees, but I can still see the house from here. I love sitting here on the hill, feel the sun reaching me between the trees and hear the birds singing and flying above me. This is life as I know it. Being in my grandma's garden with woods all around me. Yes, this really is life.

 

 

Att känna sig osynlig har blivit allt mer populärt i prinsessans värld. Ingen ser henne längre, ingen hör henne, alla älskar henne längre inte. Kanske är det för att hon gömmer sig för resten av världen, aldrig visar sig för andra människor. Kanske är hon för värdefull för att visa sig, för sällsynt. Kanske är hon Rapunzel.

Se mig när jag ropar på hjälp. Hör mig när jag söker dig med blicken. Hur kan det vara så svårt att älska mig..?

 

 

The princess is back and ready to rock! Inte riktigt... Snarare håller hon på att försvinna. Hon behöver någon sorts hjälp. Mest av allt behöver hon komma bort ett tag. Inte behöva tänka på någonting. Inte ha något att oroa sig för. Det här går inte, såhär kan det inte fortsätta. Det är så svårt att vara en prinsessa, framför allt en osynlig sådan. Varje dag kämpar hon för att nå toppen, för att vara perfekt, älskad, men tycks aldrig lyckas. Hon inser nu att hon aldrig kommer bli sedd, eller hörd...

Nu är det över, äntligen. Nu slipper jag er, nu slipper jag allt ett tag. Precis vad "prinsessan" behöver. Precis vad jag behöver för att någonsin komma på fötter igen.

 

 

Tycker det är jätteroligt att kunna dela med mig av detta med er.

Kommentera jätte gärna!