Nu ska jag berätta för er vems förtjänst det är att jag har lyckats bygga på mitt självförtroende. Han var min pelare, själva grunden till det hela. Utan honom hade jag fortfarande varit den livrädda, osäkra, sårbara fjanten som jag var när jag kom till den här skolan. Han var min klassföreståndare när jag gick en tre-månaders-kurs här innan jullovet, innan jag började på Allmän linje som jag går nu. Jag hade svårt att prata med folk över huvud taget men han hjälpte mig så jävla mycket, pushade mig och fick mig att våga ta mig närmare mitt mål. Steg efter steg fanns han där och stöttade mig. Efter bara någon vecka avslöjade jag för klassen att jag hade socialfobi och han sa att han tyckte jag var stark. Varje gång han sa det tänkte jag "snarare tvärtom". Jag kände mig svag, men han sa till mig: "Efter allt du varit med om i alla andra skolor innan och ändå vågade du ta dig hit. Du är stark, du är fantastisk." Ärligt talat så hade jag väldigt svårt för hans komplimanger till en början. Jag tyckte det kändes konstigt och hade svårt att ta åt mig av allt han sa. I slutet av kursen hade vi ett arbete som kallades Projekt- Jag, där man skulle försöka uttrycka sig själv, antingen i text, bilder, föremål eller vad som helst i stort sett. Projektet gick ut på att vi skulle hitta våra styrkor. Jag skrev några sidor, nämnde även lite av det som hänt i tidigare skolor och hade med lite foton och så. Jag lämnade in det till honom, men hann inte få resultat på arbetet innan jullovet, så han smsade och sa att vi kunde ta det när jag kom tillbaka i Januari. När jag kom tillbaka hade jag inte längre honom som lärare över huvud taget, vilket kändes jobbigt för jag trodde att vi inte skulle ha kontakt på samma vis längre. Men som vi hade sagt satte vi oss i ett grupprum och gick igenom mitt projekt. Vi satt och pratade i nån timme och jag fick berätta lite mer om mina tidigare skolor. Ännu en gång fick jag höra hur stark jag är och han frågade vad det egentligen var som fick mig att gå vidare när det var som jobbigast. Det kunde jag inte ens svara på. Han sa att jag är en fantastisk människa och frågade om han fick behålla mitt arbete, för att senare kunna påminna mig om vem jag egentligen är om jag skulle bli vilsen i mig själv.

Efter det har vi haft samtal med jämna mellanrum på skolan, oftast när jag har slutat. Vi brukar sitta i nån timme och prata, ibland om ingenting. Vi har även "utmaningar" som han ger mig för att hjälpa mig ännu mer att övervinna min socialfobi och så.

Jag hade aldrig kommit såhär långt utan honom. Och just nu är han i London, när jag behöver honom.

Han har alltid sagt att jag kan klara mig utan honom, men jag tror inte det är sant. Man behöver alltid nån att prata med, någon man kan lita på. Man behöver få bekräftat att man faktiskt är lika mycket värd som vem som helst. Jag tror och hoppas att jag verkligen kan lita på honom. Det känns alltid tryggt med honom. Vi kan prata om vad som helst. Han säger alltid att i slutändan kommer jag inte ha några som helst hemligheter för honom. Det är nog sant, sist lyckades han få mig att berätta vem jag är intresserad av..

Brukar säga att han bär på min livskraft. Mår alltid bättre när jag träffat honom. Utan honom blir jag lika svag som jag var innan jag kom hit.

Han räddade mitt liv.

 

 

 

Hitta min förra dagbok som jag hade under tiden jag gick Industri på Bergslagskolan.

Därmed hittade jag allt jag skrivit om Fille, från början till slut.

Delar av mig vill verkligen inte dela detta med er,

men jag har bestämt mig för att göra det, så här kommer första inlägget:

 

"2011-10-12                         Onsdag

 

10.53"

 

"2011-10-21                         Fredag

Nu kom jag in på ett ämne som jag bara måste ta upp här i bloggen, för det är alltför många (framför allt tjejer) som lider av detta! Själv kallar jag det "osynlig fetma". Väldigt många i min omkrets lider/ har lidit av det och det har även fått mig att må väldigt dåligt. Jag är en sån där människa som mår otroligt dåligt när andra gör det.

För det första. Dem allra flesta av er som tror att ni är tjocka.. VAD FAN SNACKAR NI OM!? De flesta som säger det är tamejfan smalare än mig och jag tycker att jag är.. äckligt smal, ärligt talat. Jag vill gå upp i vikt i stället, men kan inte. Jag vet att det är fruktansvärt svårt att bygga upp sitt självförtroende när man varit missnöjd med sig själv under många år, eller kanske till och med hela sitt liv men låt mig berätta min lilla historia: Jag har aldrig haft självförtroende. Jag började klaga över mina sneda tänder och min "stora, krokiga, fula näsa" som jag brukade säga redan när jag var 7 år. Sen växte jag upp och fick bröst, eller snarare fick jag aldrig bröst. Dem är väldigt små och jag började må dåligt över det också. När jag var 12 blev jag kallad "gurknäsa" av några i skolan. Dem skrek högt och tydligt både på skolgården och när jag var hemma på gården (vi bodde grannar): "GURKNÄSA, GURKNÄSA! FAN VAD FUL DU ÄR" och sen garvade dem så de höll på att tappa andan. Senare började folk även nämna mina små bröst, oftast var det nära vänner till mig som sa det. "Fan vad små bröst du har! Varför är de så små?" Ja inte fan vet jag, jag är väl missbildad! Eller ja, det var så jag tänkte då i alla fall. Tänderna har ingen hunnit klaga på, inte under senare år i alla fall, eftersom en tandställning fixade det. "Bäver" blev jag kallad i lågstadiet dock.

Om man säger så här... Min näsa är inget jag kan göra nått åt, inte heller mina bröst, så länge jag inte opererar mig. Vilket jag inte tänker göra. Man får helt enkelt acceptera sig själv. Acceptera att vi ser alla olika ut! Och det är inte vackert att se ut som ett skelett. Det är vackert att ha underhudsfett och kurvor! Skinn och ben, det ser inte normalt ut och jag är inte ensam om att tycka det! Varför bryr vi oss så mycket om hur vi ser ut egentligen? Äkta människor kommer ändå inte gå efter vårt utseende eller hur? Huvudsaken är att man är perfekt för dom man älskar! Tänk positivt om er själva, åtminstone försök! Det har fungerat för mig! Ta åt er av komplimanger från dom du bryr dig om, och inte förolämpningar från random människor som lever på att trakassera andra!

Jag vet att de flesta som har stora bröst drömmer om att ha lika små som mig. Jag vet att det faktiskt finns människor som tycker att mitt ansikte inte hade haft minsta lilla karaktär utan min näsa!

Man brukar säga "ingen är perfekt" men enligt mig är alla perfekta på sitt vis. Alla är perfekta enligt någon! Var glada att ni har två armar och två ben, var glada att ni inte har brännskador över hela kroppen. Deppa inte över att ni har lite underhudsfett, vilket man ska ha!

 

You're fucking perfect, all of you!!

 

Ja, nu när vi ändå är inne på temat "förhållanden" så kan vi ju hålla oss till det i ett inlägg till!

Jag kan berätta lite om mitt andra "förhållande" jag hade.. Kallar det inte direkt ett riktigt förhållande och skäms över det men jaja, here it goes! Det här hände när jag gick i Industri under ett år.

Kort efter att jag gjorde slut med min första pojkvän började en kille i min klass, kallad Fille, skriva med mig på facebook. Mitt enda intryck av honom var "omogna jävla fjant" till en början. Han började ganska snabbt tjata om att han ville träffa mig på fritiden och jag tackade nej, om och om igen. När jag sedan fick reda på att jag inte kunde ha ett förhållande med den killen jag egentligen älskade (ni vet, han jag nämnde i förra inlägget som inte var min pojkvän), så vände jag mig direkt till Fille tyvärr. Medan jag gick från honom jag älskade skrev jag ett sms till Fille "okej, vi kan träffas nån dag." Varför gjorde jag det? Det är en fråga jag ställt mig tusentals gånger efter allt som hände.

Ska försöka göra denna historia så kort som möjligt: Vi började träffas, redan första dagen han var hemma hos mig (dag och dag, han kom dit vid 02 på natten..) så fick jag den där känslan av att vara nykär. Hela dagen efteråt låg vi i soffan i vardagsrummet och åt varandras ansikte typ. I skolan var vi oskiljaktiga. Vi satt bredvid varandra varje lektion och han pussade mig jämt på kinden och slutade inte förrän jag blev irriterad på honom, haha. De enda komplimangerna jag minns att jag fick av honom var dock endast ytliga. Det var typ "Du är söt/snygg/sexig", "Du har ett nice ass" osv. Jag var hemma hos honom ett par gånger, där vi alltid drack kall Oboy. Jag minns när han somnade på soffan hemma hos mig medan jag låg ovanpå honom. Jag tittade på honom när han sov, beundrade honom och jag minns så väl att jag tänkte "Han är det vackraste jag någonsin sett.. och han är min.."

Ungefär 1-2 månader senare blev han lite konstig. Han började ignorera mig i skolan och skrev inte till mig alls lika ofta. När jag blev ledsen över det sa han bara "Ja men det är väl bara du kommer fram till mig och pratar om du vill det." Jag märkte att han smsade jämt och ständigt. Mellan varje sms han fick satt han och glodde på mobilen i väntan på nästa meddelande. När han sedan läste meddelandet log han som ett fån. Jag visste vad som var på gång, men sa inget till honom. Jag försökte intala mig själv att det inte var sant det jag trodde. Han ignorerade mig allt mer men sedan smsade han mig efter skolan och frågade om han fick komma hem till mig kvällen därpå (en onsdag). Jag gick med på det. Under hela kvällen smsade han med denna hemliga person och efter vi kollat på en film så hade vi sex (första gången han och jag hade det)... De kommande dagarna fortsatte han låtsas som om jag inte fanns och sedan sa han att han inte hade känslor för mig längre, tre dagar efter han legat med mig. Någon vecka senare var han tillsammans med den här tjejen han hade smsat med samma kväll som det hände. Höjdpunkten var när en kille i klassen frågade Fille "Hur långt har du kommit med din Ligga-Lista nu då?". Jag har aldrig känt mig så förödmjukad. En annan kille i vår klass, som förövrigt var min "vän", skrev till mig "Är du dum i huvet? Fatta du inte att han playa dig?.." Mitt svar var "Nej, för det var du som sa för en månad sen att han inte gjorde det. Att det han kände för mig var äkta."  Jo tack.. Det värsta var att Fille fortsatte håna mig efter jullovet sen. Började smsa saker som "Jag tycker vi borde ta nästa steg<3" samtidigt som jag hörde hur han skrattade tillsammans med resten av klassen. Att jag blev förödmjukad, hånad, krossad, sårad. Det var underhållning för dem. När allt det där hade hänt låg jag på en bänk i skolan varje rast och grät tills sitsen var alldeles våt och mina ögon alldeles röda. Tills huvudet värkte och magen vred sig. Var det någon som brydde sig? Nej. Flera i klassen gick förbi flera gånger, till och med lärarna. Ingen frågade ens hur jag mådde.

 

Ja, det var det. Nu kommer vi ännu en gång in på ämnet "självförtroende". Han sänkte det totalt. TOTALT. Den lilla gnutta jag hade kvar av det var borta, GONE. Jag beskyllde ju såklart mig själv. Tyckte att jag var dum som hade gått rakt in i hans fälla. Jag var blind helt enkelt.

Kan faktiskt säga att det var tack vare denna låt som jag klarade mig genom den här tiden såpass bra som jag gjorde:

 

 

Lyssnar fortfarande på den här låten och känner att jag får styrka från den. Demi Lovato är verkligen en förebild. Hon har gått igenom mycket, mobbning bland annat. Den här låten skrev hon som ett slag tillbaka mot alla dem som försökte förstöra henne.

 

Nu ska jag sluta skriva, blir ganska långt inlägg det här!

Vi hörs framöver.

 

Kom just på ett roligt ämne att ta upp här i bloggen: förhållanden.

Ni förstår (kanske ska varna er redan nu), i den här bloggen kommer jag vara öppen. Jag kommer skriva om människor som existerar/har existerat i mitt liv och jag tänker säga exakt som det är. Kanske inte alltid nämner namn och så, men nu vet ni i alla fall.

Har ni någonsin varit i ett dåligt förhållande? Ett förhållande med någon som egentligen skadat dig mer än vad han/hon gjort dig lycklig? Kanske inte skadat dig på utsidan. Finns både synliga och osynliga skador. Oftast upptäcker man inte detta förrän långt efter förhållandet tagit slut. Om man upptäcker det innan, gör då slut innan det är för sent. Ledsen, men har inget bättre tips. Uppehåll? Nej, fungerar inte! Prata om det? Fungerar absolut inte.

Mitt första förhållande varade i två och ett halvt år. I början var det underbart. Ni vet, man var nykär och hade den där känslan av att personen är det bästa som finns i hela världen och man ska aldrig någonsin lämna varandra. Bara nått halvår senare började vårt förhållande spåra ur, mest på grund av en händelse som jag inte har lust att ta upp just nu. Bråken började och det slutade aldrig. Hela min familj frågade varför i h**vete jag var tillsammans med honom, eftersom vi inte gjorde annat än att bråka. Efter ca ett och ett halvt år hade vi ett uppehåll, som jag bestämde att jag ville ha. Det varade bara en vecka dock och jag träffade en annan kille under den veckan. Egentligen älskade jag honom också sedan några månader tillbaka och jag var inte säker på om jag verkligen hade känslor kvar för killen jag var tillsammans med. Men efter en vecka gick jag tillbaka till honom och jag träffade inte den här andra killen på typ ett år. När jag träffade honom igen ett år senare insåg jag att det var honom jag borde ha stannat hos, för mitt förhållande hade bara blivit sämre. Gjorde slut med min kille och kunde inte bli tillsammans med honom jag älskade, dock träffades vi ganska mycket under ungefär ett års tid efter det.

Grejen är att killen jag var tillsammans med älskade mig inte ens för den jag verkligen var. Jag minns en gång när jag frågade honom: "Vad skulle du säga om jag sa att jag var bisexuell?" och han svarade "Jag skulle göra slut." Jag sa till honom att han knappast kunde vara seriös, kunde inte tro vad jag hörde men han sa "Jo det skulle jag, utan tvekan." På grund av det har jag inte vågat komma ut med det förrän nu i stort sett.

Vårt förhållande blev sämre och sämre och jag lovar, VAD vi än gjorde gick det inte att fixa. Vi pratade om det så många gånger. Vi sa att vi "aldrig mer" skulle bråka och "allt skulle bli bra". Dagen efter bröt helvetet lös ännu en gång eller två. Vi hade uppehåll (bara en vecka men ändå), som om det hjälpte?

Alla ni tjejer/killar där ute i dåliga förhållanden som tänker varje dag: "Allt blir bra. Han/hon kommer förändras och det kommer bli bättre".. Jag är ledsen att säga det här, men tyvärr. Det blir inte bättre. Det kan jag säga med 90% säkerhet, han/hon kommer inte förändras för din skull. Dock, om han/hon skulle vara ett undantag och göra det, MARRY HIM/HER

Det jag ville ha sagt med denna text: Gör slut innan han/hon förstör ditt självförtroende, för det var precis vad som hände för mig. Är livrädd för förhållanden nu och har fruktansvärt svårt för kärlek.

 

Här har ni en till låt av P!nk. Den här passar jävligt bra in på mitt första förhållande, framför allt refrängerna.

Det är ju en riktigt bra låt också, eller vad tycker ni? Älskar Alecia Moore. Hon är en riktig förebild för mig och kommer nog alltid att vara.

 

 

Det var allt.

Tack för mig!

 

En sak jag tror jag glömt att nämna är att jag har diagnostiserats (är det ett ord..?) för socialfobi. Har förmodligen haft det hela livet men mobbningen har gjort det mycket värre än vad det hade varit annars.

Idag visade sig min socialfobi ganska mycket, eller snarare de senaste veckorna. Redovisning, inför klassen - nej tack! Det är inte bara nervositet jag känner, som är väldigt vanligt att man gör. Jag får total ångest, panik, vill bara springa därifrån. Som tur var behövde jag inte redovisa idag, eftersom jag inte hade gjort klart skriftliga delen av arbetet. MEN, jag måste såklart göra redovisningen nästa vecka. Läraren vet inte om att jag har socialfobi, och jag tänker inte berätta det för honom. Åtminstone tänker jag inte kräva särbehandling, för jag vägrar låta denna diagnos vara ett handikapp för mig längre. Under så många år har det varit det. Jag har inte klarat av saker som vem som helst klarar av. T ex har jag inte kunnat gå på idrotten, äta i matsalen i skolan, redovisa eller över huvud taget prata i klassrummet. Jag har aldrig innan kunnat hitta på saker, träffa människor. Hela tiden har jag varit alldeles för rädd. Rädd att folk ska håna mig, bli arga på mig, skratta åt mig. Det är precis vad som hänt i alla skolor innan.

Jag brukar tänka såhär: Det är JAG som styr mitt eget liv. Om jag vill gå fram till en random människa och prata, eller berätta om något som intresserar mig, äta i matsalen, vara med i gemenskapen, då måste jag kunna göra det utan att känna att ingen vill ha mig där. De som styrt över mitt liv är alla de som tryckt ner mig, varför ska DEM få styra MITT liv? Varför ska jag lyssna på allt de har sagt om mig? Jag har hört mycket. Att jag är patetisk, värdelös, missfoster, emo, äcklig, dampbarn mm. Men vilka var det som sa det? Var det någon jag brydde mig om? Ja, vissa ggr. Men de flesta bryr jag mig ju inte om idag. De har INGENTING med mitt liv att göra nu. Så varför gå och tänka tillbaka på det? Varför må dåligt över vad någon random människa sa för flera år sedan, någon som inte ens visste vem jag var?

Det är ju klart att det sitter kvar. Jag kan fortfarande inte vara med på idrottsdagar eller äta i matsalen på skolan. Det är klart man har ärr för livet, men det här är ändå ett sätt att tänka varenda gång man tvekar över nånting. Varenda gång man känner att ingen vill höra vad man har att säga. Tänk då på det här, vem är det egentligen som styr ditt liv? Det är du. Inte någon annan, inte ens rösterna i ditt eget huvud, så länge de inte säger något positivt.

 

Lyssna på den här låten, föreställ dig att den är menad till just dig.

Det fungerade för mig. Den här låten räddade mitt liv.

 

 

Hello!

Om ni vill veta vem jag är kan ni antingen kolla på Profilen här på bloggen, eller läsa följande inlägg:

 

Jag är en tjej på 18, snart 19, år. Mina intressen är fotografering, skriva och hålla på med växter. Min lillasyster tycker att jag kan få vilken växt som helst att överleva, haha. Just det intresset har jag nog fått ifrån min farmor, som lämnade oss för ganska exakt tre år sedan (7 maj 2010). Därmed tog vi över hennes hus uppe i Bråten, där jag nu bor med min pappa och min lillasyster.

Djur är också något som ligger nära hjärtat. Själv äger jag två katter och en ödla.

Eftersom fotografering är ett intresse för mig kan det nog dyka upp en hel del bilder här på bloggen också.

 

Jag kämpar ständigt med mitt självförtroende och har gjort mer framsteg på det senaste halvåret än jag gjort under hela min livstid tidigare. Det är lite därför jag vill att denna blogg ska handla mycket om självförtroende och hur man kan bygga upp det, eftersom jag själv har en del erfarenhet.

Redan när jag var 7 år började mitt självförtroende sjunka och från 1an i lågstadiet tills jag började på Folkhögskolan jag går på nu var jag mobbad i skolan. Det kommer ni få veta mer om i senare inlägg, aight?

 

Jag har startat den här bloggen framför allt för er skull. Ni som är, eller varit, utsatta och som ständigt känner smärta och måste kämpa för att ens kunna le eller ställa sig framför spegeln.

Kommentera gärna om ni behöver råd eller vad som helst. Jag kommer göra allt för att hjälpa er! Vi kan stötta varandra genom vad det än är vi kämpar med.

Jag finns här för er alla!

 

(Kanske kommer skriva en del om homo/bisexualitet också, vilket också ingår i självförtroende och identitet)

 

Läs gärna min andra blogg också när ni ändå är igång: one life, one story