Hej!

Jag är sämst på att uppdatera i den här bloggen, men här är jag igen. Vill berätta för er om en tjej vid namn Pauline Wågström. Jag har haft henne som "vän" på Dayviews (bilddagboken) under några års tid och jag har vetat länge att hon har skrivit en självbiografi. Men av någon anledning har jag inte köpt boken förrän nu och jag läste ut den direkt. Hon skriver om hur det är att leva med Autism, Selektiv mutism och Socialfobi. Eftersom jag själv har Socialfobi så kunde jag relatera en del, även om jag aldrig hade det riktigt så jobbigt som henne. Det som däremot blev väldigt jobbigt för mig var ju mobbningen. Hon fick ju uppleva det en del också, men sen fick hon eget rum i skolan så hon behövde inte träffa de andra eleverna så mycket. Det betyder inte att hon inte mådde dåligt över att inte få vara en del av gemenskapen, för det gjorde hon verkligen. Hon skrev mest om sin tid på högstadiet och gymnasiet och jag kände att jag vet lite hur det är. Hur det är att vilja få fram bara ett endaste ord, men ingenting kommer ut. Att vilja ge något annat än, enligt vissa, "dryga" svar. Att önska att man kunde gå fram till de i klassen och bara säga "hej". Jag är så glad över att min socialfobi har förbättrats såpass mycket som den gjort, annars hade jag aldrig mått så bra som jag gör idag. Sedan jag började kämpa mot min diagnos har jag mått så jävla mycket bättre. Man kan faktiskt få nya vänner och känna gemenskap, vilket jag aldrig nånsin gjort innan. Jag var livrädd när jag började på Folkhögskolan. Jag trodde att allt skulle bli precis som på alla skolor innan, att jag skulle bli utstött på grund av mitt sätt att vara. Men här var det annorlunda. Här hade jag en person som hjälpte mig så jävla mycket och jag kan aldrig tacka honom tillräckligt för allt han gjort för mig. Självklart har andra både lärare och elever på skolan hjälpt mig också, men han har lagt ner så mycket tid på mig, för att få mig att må bra. För att få mig att våga, och fortsätta utmana min egen diagnos. Han hjälpte mig att växa mer och mer för varje dag, men nu måste jag klara mig utan honom. Han har blivit som ett beroende för mig. Det känns som jag behöver honom för att må bra, eftersom det var han som fick mig att må bra för första gången i mitt liv. Han lärde mig gå på nytt, men nu är det dags för mig att börja gå på egna ben. Jag kan inte längre ha någon som håller i mig för att jag inte ska ramla, som väljer mina vägar åt mig. Jag måste kunna klara mig själv, göra mina egna val och gå de vägar som känns bäst för mig.

 

Hur hände detta? Jag började med att skriva om Paulines bok och plötsligt handlar allt om mig..? Det är väl som vanligt. Allt måste handla om mig. Jag har visst inte förändrats ett dugg.. Jävla egotrippad attentionwhore, det är vad jag är. Hejdå.