Jag ber om ursäkt över att jag inte skrivit här på ett tag, men inget känns riktigt helt rätt för mig just nu. Jag vet inte längre vem jag kan lita på och vända mig till när det behövs. Vet inte längre någonting alls. Självkänslan sänks för varje dag som går så därför känner jag att det blir svårt för mig att driva denna blogg just nu.

Vad jag försöker säga är att jag tar en paus från denna blogg och kanske skriver lite då och då på min andra blogg i stället. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag kan skriva här igen, beror på när jag mår bättre antar jag. Men titta in på min andra blogg så länge? Lova ya. *Länk till the other blogg*

 

Här är en del av projektarbetet jag håller på med, där jag skrivit om vad som kan orsaka dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Älskar att dela allt med er och att jag kan känna att ingen dömer mig. Ni är underbara människor!

 

 

Det finns många olika orsaker till att en människa har dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Idag har vi ett skönhetsideal som säger att man ska vara smalare än normalt och helst väldigt stora bröst, därför mår väldigt många unga tjejer dåligt för att de inte ser ut på det viset. Man känner att man måste vara ”perfekt” för att kunna lyckas, för att bli omtyckt. Man tror att man måste bli smalare, ha större bröst, rakare och vitare tänder. Det finns alltid något man klagar på och mår dåligt över, men alla är olika. Vi måste lära oss att acceptera oss själva som vi är, i stället för att lägga ner tusentals kronor på att göra en massa ”skönhets”-operationer för att kunna känna sig duglig.

Det brukar börja med att man själv tycker att man är ful på grund av någonting, t ex jag som tyckte att min näsa var ful och att jag hade sneda tänder. Sedan får man se hur alla dessa modeller ser ut och man upptäcker att det faktiskt inte finns någon som har en sådan näsa som jag, vilket får mig att känna mig ännu mer ”fel”. Sedan kommer skolan, där folk kastar ur sig saker som ”fan vad ful näsa du har!”, ”har aldrig sett en större näsa.”, gurknäsa!”. Det är då man funderar på operation. Samma sak gäller när man har små bröst, eller när man inte är den smalaste människan i världen.

 

 

En annan orsak till att vissa får dålig självkänsla kan vara att man har en annan sexualitet. Som bi/homo/transsexuell kan man vara väldigt stark, eller väldigt svag. Om man inte är säker på sin sexualitet eller inte vågar visa det så är man väldigt sårbar, men när man väl vågar erkänna det och inte längre skäms blir man stark. Då vågar man stå för den man är vad folk än säger och tycker.

 

Det är väldigt vanligt att man känner dig ”annorlunda” och ser det som något negativt. Det kan vara att man har en diagnos, annan sexualitet, eller att man helt enkelt är sig själv och inte försöker vara som någon annan. Man kan även bli uppfattad som ”annorlunda” av andra människor på grund av dessa olika anledningar. Det krävs bara en annan klädstil för att folk ska börja lyfta på ögonbrynen och kommentera, men det är dessa kommentarer vi måste sluta lyssna på. Det är bland annat dem vi kan höra bak i den där bussen som jag nämnde tidigare. Sådana kommentarer kommer alltid finnas kvar, men vi måste lära oss att sluta lyssna, att i stället lyssna på oss själva och acceptera saker för vad de är. Framförallt måste vi acceptera oss själva och människor runtomkring oss för, som sagt, alla är annorlunda.

 

 

 

 

The princess has now cut her long hair and stoped wearing those beautiful dresses.

What is a princess without her prince, right? But what if this princess is different.

What if this princess doesn't want a prince, would she still be loved?

She's now sitting on top of the Magical Hill, thinking. Wondering if it would still count

if the princess fell in love with another princess...

Tänkte dela med mig lite mer ur min dagbok.

Allt detta skrev jag under den tiden jag gick Industri.

När jag var liten ville jag helst av allt vara en vacker prinsessa,

men vad är en prinsessa utan sin prins..?

2011-10-28                                   

Nu är jag här igen, wonderful heaven, men bara på besök som vanligt.

Frågan är hur länge jag stannar denna gång..

 

Jag föll framstupa, rakt ner i ingenstans, men tog mig lika snabbt upp igen. Nu står jag på kanten, kämpar för att hålla mig kvar. För några veckor sedan var jag i himelen, men som jag sa (2011-10-28 kl. 12.04) var jag bara där på besök. Nu hoppas jag bara på att hitta ett sätt att ännu en gång finna mig där uppe. En vacker dag kanske jag har turen att få stanna...

 

Once upon a time... Är det en bra början på en historia? Är det en bra början på ett liv? För ett liv kommer ju trots allt sluta som en historia. En historia som efter många år glöms bort. Ibland undrar jag hur länge min historia kommer finnas kvar. Hur många som kommer minnas mig. Vilka som kommer minnas mig. Men framför allt, varför de kommer minnas mig.

 

...

Jag ville vara en prinsessa, en prinsessa som alla älskar och avgudar. Bo i ett land där alla vet mitt namn, höra folket säga att jag är den allra vackraste utav alla prinsessor. Jag kanske inte lever i den saga jag hoppats på. Jag kanske inte kommer bygga ett stort slott och vara drottning vid Viktors sida, men i himelen... I himelen är jag känd. I himelen vet alla mitt namn och alla vill mig väl, beskydda mig. Däruppe har de en plan för mig och jag vet att det här är anledningen till att jag existerar. Jag har en anledning över huvud taget. Att veta att änglar finns och jag är deras uppdrag. Att veta att det finns fler som bryr sig, just om mig. Nu är det jag som står i rampljuset, nu är det min tur att skina.

Slut på ord hos Prinsessan, för stunden...

 

 

Ny start, ännu en gång. Hur många gånger ska jag börja om för att det ska bli rätt? Hur ska jag ha entusiasm nog att klara det när det bara blir fel? Ny klass, ny skola, nya människor. Jag frågar mig själv: "Kommer jag trivas här? Kommer de behandla mig bra, eller kommer det bli som vanligt?"

Jag kommer inte hamna i en klass så bra som denna, det är något jag vet. Det gör redan ont i mig när jag tänker på att lämna dem bakom mig. De accepterar mig och ingen är otrevlig eller elak på något vis. Ingen har något emot mig eller önskar mig död. Ingen slänger ur sig kränkande kommentarer eller kastar saker på mig när jag går förbi. Det är ingen som skäms över att prata med mig eller sitta bredvid mig. Framför allt finns det ingen som får mig att känna mig patetisk. Här hör jag hemma. Här är jag ingen insekt, eller någon mystisk varelse från planeten Mars. Här är jag bara Jennifer, eller Wellne, eller Puff. Inget är mer komplicerat än så.

 

Prinsessan var påväg tillbaka till ruta ett, men ångrade sig i sista stund. Hon stannar där hon hör hemma. Egentligen har hon nog alltid vetat att det inte kan bli bättre än såhär. Men innerst inne bryr hon sig nog inte riktigt om hur hon har det. Allt hon vill är att bryta sig fri. Dock är det nog ganska viktigt att hon är lycklig tills dess, annars kan det hända att hon ger upp innan friheten blivit funnen...

 

Ångesten verkar vara den enda som vill göra mig sällskap, inte för att den gör det mycket bättre... Sånna här tider är det svårt, även för en prinsessa. Stress, depression, ilska och ångest. Man kan inte alltid känna sig perfekt. Faktum är att det är sällan man gör det. Nånting är alltid fel. Alltid har man något att gnälla över, klaga på. Alltid finns det något att fälla tårar över och något man vill ha, men inte kan få. Alltid finns det brister, även hos en prinsessa...

 

 

When I was sixteen we went to live in a beautiful house, with a wonderful garden. There were flowers everywhere and the grass was glowing green. The house was big and made of white bricks and there was three floors inside. We had the cutest little cat and a rabbit. Whenever I found myself in the garden by the house I felt happiness. The princess was living in a dream. At least that was what everyone thought.

 

 

I am now sitting on top of a magical hill by the beautiful house. It's a few feet away behind some trees, but I can still see the house from here. I love sitting here on the hill, feel the sun reaching me between the trees and hear the birds singing and flying above me. This is life as I know it. Being in my grandma's garden with woods all around me. Yes, this really is life.

 

 

Att känna sig osynlig har blivit allt mer populärt i prinsessans värld. Ingen ser henne längre, ingen hör henne, alla älskar henne längre inte. Kanske är det för att hon gömmer sig för resten av världen, aldrig visar sig för andra människor. Kanske är hon för värdefull för att visa sig, för sällsynt. Kanske är hon Rapunzel.

Se mig när jag ropar på hjälp. Hör mig när jag söker dig med blicken. Hur kan det vara så svårt att älska mig..?

 

 

The princess is back and ready to rock! Inte riktigt... Snarare håller hon på att försvinna. Hon behöver någon sorts hjälp. Mest av allt behöver hon komma bort ett tag. Inte behöva tänka på någonting. Inte ha något att oroa sig för. Det här går inte, såhär kan det inte fortsätta. Det är så svårt att vara en prinsessa, framför allt en osynlig sådan. Varje dag kämpar hon för att nå toppen, för att vara perfekt, älskad, men tycks aldrig lyckas. Hon inser nu att hon aldrig kommer bli sedd, eller hörd...

Nu är det över, äntligen. Nu slipper jag er, nu slipper jag allt ett tag. Precis vad "prinsessan" behöver. Precis vad jag behöver för att någonsin komma på fötter igen.

 

 

Tycker det är jätteroligt att kunna dela med mig av detta med er.

Kommentera jätte gärna!

 

 

 

 

Detta är en liten del av det jag skrivit till mitt skolprojekt. Tänkte dela det med er.

 

 

Fortsättning på följande inlägg..

 

Erika har förstört mig så jävla mycket. Det är framför allt på grund av henne och resten av den klassen som jag varit ännu mer livrädd de senaste åren. Känslan när man går i en klass där man absolut inte hör hemma. När ingen vill ha dig där.. Jag kände mig så jävla patetisk. Aldrig nånsin känt mig så patetisk innan.

 

But look, I'm still around. Right?

 

Det finns en till person jag vill tacka tusenfallt för att ha hjälpt mig bygga upp självförtroendet efter allt det här. Älskade Dani Shay. Det finns mycket musik i mitt liv som betyder otroligt mycket för mig. När jag lyssnar på dessa texter och föreställer mig att det riktar sig till mig, det är så jag får styrka.

 

I'm a superhero.

 

 

Jag fick ju en utredning för diagnos för ett par år sedan och hade flera olika psykologer under den tiden, men efter jag hade fått min diagnos (socialfobi) fick jag den bästa psykologen jag haft hittills. Hon hjälpte mig otroligt mycket. Hon pushade mig till att fortsätta utmana mig själv för att bli bättre. Hon var väldigt stolt över mig när hon såg vilka stora framsteg jag gjorde. Jag berättade för henne om estet, om Erika och hon sa att jag skulle tänka mig mitt liv som en stor buss. Föraren är jag, bakom mig i bussen sitter alla andra i mitt liv: Familj, vänner, fiender, mobbare osv. Hon sa att dem kommer alltid sitta där bak och ropa: "Sväng höger, sväng vänster! Gör si, gör så!", men det är alltid jag som styr den där bussen. Det är jag som väljer vilka vägar jag ska ta, inte dem. Om det är någon jag ska lyssna på där bak i bussen så är det familj och vänner, inte de andra.

Det är jag som väljer vad jag vill göra i mitt liv och vad de andra än säger, vad dessa röster än ropar så måste jag lära mig att sluta lyssna på dem och börja lyssna på mig själv i stället.

De här tankarna har hjälpt mig så otroligt mycket, trots att jag inte ens trodde då att de skulle göra det. Alla ni som varit med om något, varken det är mobbning eller något annat, något där rösterna sitter kvar och ropar. Tänk då på den där bussen. Det är ditt liv, ingen annans.

 

Jag säger som Dani har sagt i beskrivningen till låten här ovan:

"I'd like to dedicate this song to anyone who has ever been mistreated, simply for being themselves. It takes courage to go against the grain; so let the brave ones face whatever comes their way, and let them be unshaken by their fears. I love you all, and I am here for you."

 

Tyvärr måste jag sluta skriva nu, för jag har lektion.

Men jag ska försöka göra ett inlägg lite senare också.

Något jag knappt ens vill skriva om är min tid på Bregårdsskolan, när jag gick estet. Jag hatar den tiden så jävla mycket och det är det sista jag ens vill tänka på. För att slippa skriva om det ännu en gång så kopierar jag ett stycke ur en mini-roman jag skrivit som skolarbete. Har dock tagit bort vissa stycken, men inget viktigt eller vad man ska säga.

 

"Direkt efter högstadiet började jag på Bregårdsskolan, ett gymnasium här i Karlskoga. Jag valde att gå programmet estet – bild och hade höga förväntningar på både kursen och klassen jag skulle gå i. För första gången någonsin var jag även fylld med hopp och glädje över att få börja på en ny skola. Jag skulle börja om från början, få en ny chans till att passa in. Här skulle ingen se mig som ohyra. Här fanns det människor jag hade någonting gemensamt med och som aldrig träffat mig innan. Jag kunde ge vilket intryck jag ville. Vad kunde gå fel?

Jag minns första dagen. Jag satt där i klassrummet och iakttog omgivningen. Allt jag såg var nytt – ny skola, nytt klassrum, ny klass med endast nya ansikten och jag tänkte: ”Det här är min chans. Nu kan jag vara vem jag vill.”

Allting fungerade bra de första veckorna. För första gången i mitt liv vågade jag ta steget att prata med folk och jag fick snabbt nya vänner.

Efter ett tag lärde jag känna Karl, som gick i musikgruppen. Bild och musik var en gemensam klass, så Karl och jag satt alltid bredvid varandra under de lektionerna vi hade tillsammans. Tillslut kunde jag kalla honom min bästa vän. Vi träffades på fritiden, sov över hos varandra och var oskiljaktiga i skolan. Problemet var att allt detta verkade störa många andra i klassen, uppenbarligen. Till en början handlade det om svartsjuka. Därifrån blev det bara värre och värre. Alla i klassen visste att jag hade en pojkvän (Poddy) som många spred osanna rykten om att han var 35 år. Trots det var de avundsjuka på mig och Karl.

Det som blev mitt största problem under min tid på estet var en annan person i musikgruppen, Erika. Hon föraktade mig, ville inte ha mig där. Jag vet att det var fler som kände samma sak, men ingen visade det så som hon gjorde. I skolan var det ingen större fara. Hon snackade kanske skit om mig och gav mig blickar, inget som jag inte var van vid sedan innan. På internet var det värre. Där var hon tuff och vågade skriva precis vad hon tyckte. Hon skrev bland annat till mig att jag bara tyckte synd om mig själv hela tiden och sökte uppmärksamhet och att hon helst undviker ”sånna personer”. Jag visste att det inte var endast därför hon avskydde mig, eller frös ut mig från klassen. Hon hade valt ut mig. Jag var hennes offer. Hon klagade på att ingen i klassen fick lära känna mig förutom Karl och sedan stötte hon ut mig. Jag frågade varför hon avskydde mig så mycket och hon svarade alltid: ”Jag avskyr dig inte. Hur kan jag göra det när jag inte ens känner dig?”. Ändå fortsatte hon hacka på mig. Sedan sade hon i en intervju för en tidning att man aldrig ska döma folk innan man känner dem...

Vissa andra från klassen tyckte att jag var konstig, till och med ”läskig”, men Erika såg mina svagheter. Hon hittade mina knappar och tryckte på dem, knäckte mig. Eller kanske hittade hon endast en knapp – självdestruktion.

Under denna tid var Alecia Moore min bästa vän (alias: P!nk). Hennes låt ”fucking perfect” var bland de få sakerna i mitt liv som höll mig stark och fick mig att gå vidare.

”Pretty, pretty, please. Don't you ever, ever feel like you're less than fucking perfect. Pretty, pretty, please. If you ever, ever feel like you're nothing. You're fucking perfect to me.” Jag lyssnade på den låten hela tiden och försökte ta åt mig av texten, som om den var riktad till mig. Jag försökte tänka

positivt, men problemet var att inget i mitt liv kändes positivt just då.

Trots de 3 personerna som brydde sig om mig var det inte värt att stanna. När klassen fick höra att jag hade hoppat av hade de flesta reagerat positivt på nyheterna. ”Äntligen!”, ”Vad skönt, då slipper vi henne!” fick jag höra att de hade slängt ur sig."

 

Erika, hoppas du ser det här. Du har förstört så jävla mycket för mig. Dags att du får veta hur jag verkligen kände och fortfarande känner.

 

Kommer nog skriva ett till inlägg om det här, hur jag har tagit mig vidare och lite sånt!

Vi hörs då! Älskar er som läser min blogg och stöttar mig. Ni är bäst.