Nu ska jag berätta för er vems förtjänst det är att jag har lyckats bygga på mitt självförtroende. Han var min pelare, själva grunden till det hela. Utan honom hade jag fortfarande varit den livrädda, osäkra, sårbara fjanten som jag var när jag kom till den här skolan. Han var min klassföreståndare när jag gick en tre-månaders-kurs här innan jullovet, innan jag började på Allmän linje som jag går nu. Jag hade svårt att prata med folk över huvud taget men han hjälpte mig så jävla mycket, pushade mig och fick mig att våga ta mig närmare mitt mål. Steg efter steg fanns han där och stöttade mig. Efter bara någon vecka avslöjade jag för klassen att jag hade socialfobi och han sa att han tyckte jag var stark. Varje gång han sa det tänkte jag "snarare tvärtom". Jag kände mig svag, men han sa till mig: "Efter allt du varit med om i alla andra skolor innan och ändå vågade du ta dig hit. Du är stark, du är fantastisk." Ärligt talat så hade jag väldigt svårt för hans komplimanger till en början. Jag tyckte det kändes konstigt och hade svårt att ta åt mig av allt han sa. I slutet av kursen hade vi ett arbete som kallades Projekt- Jag, där man skulle försöka uttrycka sig själv, antingen i text, bilder, föremål eller vad som helst i stort sett. Projektet gick ut på att vi skulle hitta våra styrkor. Jag skrev några sidor, nämnde även lite av det som hänt i tidigare skolor och hade med lite foton och så. Jag lämnade in det till honom, men hann inte få resultat på arbetet innan jullovet, så han smsade och sa att vi kunde ta det när jag kom tillbaka i Januari. När jag kom tillbaka hade jag inte längre honom som lärare över huvud taget, vilket kändes jobbigt för jag trodde att vi inte skulle ha kontakt på samma vis längre. Men som vi hade sagt satte vi oss i ett grupprum och gick igenom mitt projekt. Vi satt och pratade i nån timme och jag fick berätta lite mer om mina tidigare skolor. Ännu en gång fick jag höra hur stark jag är och han frågade vad det egentligen var som fick mig att gå vidare när det var som jobbigast. Det kunde jag inte ens svara på. Han sa att jag är en fantastisk människa och frågade om han fick behålla mitt arbete, för att senare kunna påminna mig om vem jag egentligen är om jag skulle bli vilsen i mig själv.

Efter det har vi haft samtal med jämna mellanrum på skolan, oftast när jag har slutat. Vi brukar sitta i nån timme och prata, ibland om ingenting. Vi har även "utmaningar" som han ger mig för att hjälpa mig ännu mer att övervinna min socialfobi och så.

Jag hade aldrig kommit såhär långt utan honom. Och just nu är han i London, när jag behöver honom.

Han har alltid sagt att jag kan klara mig utan honom, men jag tror inte det är sant. Man behöver alltid nån att prata med, någon man kan lita på. Man behöver få bekräftat att man faktiskt är lika mycket värd som vem som helst. Jag tror och hoppas att jag verkligen kan lita på honom. Det känns alltid tryggt med honom. Vi kan prata om vad som helst. Han säger alltid att i slutändan kommer jag inte ha några som helst hemligheter för honom. Det är nog sant, sist lyckades han få mig att berätta vem jag är intresserad av..

Brukar säga att han bär på min livskraft. Mår alltid bättre när jag träffat honom. Utan honom blir jag lika svag som jag var innan jag kom hit.

Han räddade mitt liv.