Har nu varit borta i ett par dagar, då min pojkvän och hans föräldrar tog med mig till deras släktingar i Mellerud på studentfirande. Det var väldigt trevligt, men det var ett litet problem som trängde sig på: nämligen min Socialfobi. Jag brukar ofta säga att jag inte längre har diagnosen, men den är snarare hanterbar än borta. Hanterbar- för det mesta. Dessa dagar har jag umgåtts med en massa folk som jag inte känner och fick ett återfall av min fobi. Jag kunde inte prata, eller känna mig bekväm. Jag kunde helt enkelt inte få upp självförtroendet. I stället tryckte jag ner mig själv ännu mer genom att tänka: "Ingen här tycker om dig. Du är för osocial. Ingen kommer lära känna dig. Tänk vad alla dessa människor kommer säga om dig efter detta. Du kommer aldrig bli något mer än 'Roberts-flickvän-what's-her-face'"

Det känns ofta som om ingen vill lära känna mig efter att ha sett mig när jag är som värst. Kan ju bero på ren erfarenhet men jag måste även sluta trycka ner mig själv i dessa tillfällen. Jag försöker nu i efterhand tänka att detta är en fobi jag lever med och kommer alltid göra. Det är precis som att ha fobi för spindlar, hajar, nålar eller vad som helst. Trots allt har jag lärt mig hantera detta så bra som möjligt och jag stärks för varje gång jag får ett sådant återfall. Jag kämpar varje dag. Jag försöker även tänka på att om detta hade varit för ett par år sedan hade jag förmodligen tackat nej till att följa med till Mellerud över huvud taget. #Framsteg