Ja, nu när vi ändå är inne på temat "förhållanden" så kan vi ju hålla oss till det i ett inlägg till!

Jag kan berätta lite om mitt andra "förhållande" jag hade.. Kallar det inte direkt ett riktigt förhållande och skäms över det men jaja, here it goes! Det här hände när jag gick i Industri under ett år.

Kort efter att jag gjorde slut med min första pojkvän började en kille i min klass, kallad Fille, skriva med mig på facebook. Mitt enda intryck av honom var "omogna jävla fjant" till en början. Han började ganska snabbt tjata om att han ville träffa mig på fritiden och jag tackade nej, om och om igen. När jag sedan fick reda på att jag inte kunde ha ett förhållande med den killen jag egentligen älskade (ni vet, han jag nämnde i förra inlägget som inte var min pojkvän), så vände jag mig direkt till Fille tyvärr. Medan jag gick från honom jag älskade skrev jag ett sms till Fille "okej, vi kan träffas nån dag." Varför gjorde jag det? Det är en fråga jag ställt mig tusentals gånger efter allt som hände.

Ska försöka göra denna historia så kort som möjligt: Vi började träffas, redan första dagen han var hemma hos mig (dag och dag, han kom dit vid 02 på natten..) så fick jag den där känslan av att vara nykär. Hela dagen efteråt låg vi i soffan i vardagsrummet och åt varandras ansikte typ. I skolan var vi oskiljaktiga. Vi satt bredvid varandra varje lektion och han pussade mig jämt på kinden och slutade inte förrän jag blev irriterad på honom, haha. De enda komplimangerna jag minns att jag fick av honom var dock endast ytliga. Det var typ "Du är söt/snygg/sexig", "Du har ett nice ass" osv. Jag var hemma hos honom ett par gånger, där vi alltid drack kall Oboy. Jag minns när han somnade på soffan hemma hos mig medan jag låg ovanpå honom. Jag tittade på honom när han sov, beundrade honom och jag minns så väl att jag tänkte "Han är det vackraste jag någonsin sett.. och han är min.."

Ungefär 1-2 månader senare blev han lite konstig. Han började ignorera mig i skolan och skrev inte till mig alls lika ofta. När jag blev ledsen över det sa han bara "Ja men det är väl bara du kommer fram till mig och pratar om du vill det." Jag märkte att han smsade jämt och ständigt. Mellan varje sms han fick satt han och glodde på mobilen i väntan på nästa meddelande. När han sedan läste meddelandet log han som ett fån. Jag visste vad som var på gång, men sa inget till honom. Jag försökte intala mig själv att det inte var sant det jag trodde. Han ignorerade mig allt mer men sedan smsade han mig efter skolan och frågade om han fick komma hem till mig kvällen därpå (en onsdag). Jag gick med på det. Under hela kvällen smsade han med denna hemliga person och efter vi kollat på en film så hade vi sex (första gången han och jag hade det)... De kommande dagarna fortsatte han låtsas som om jag inte fanns och sedan sa han att han inte hade känslor för mig längre, tre dagar efter han legat med mig. Någon vecka senare var han tillsammans med den här tjejen han hade smsat med samma kväll som det hände. Höjdpunkten var när en kille i klassen frågade Fille "Hur långt har du kommit med din Ligga-Lista nu då?". Jag har aldrig känt mig så förödmjukad. En annan kille i vår klass, som förövrigt var min "vän", skrev till mig "Är du dum i huvet? Fatta du inte att han playa dig?.." Mitt svar var "Nej, för det var du som sa för en månad sen att han inte gjorde det. Att det han kände för mig var äkta."  Jo tack.. Det värsta var att Fille fortsatte håna mig efter jullovet sen. Började smsa saker som "Jag tycker vi borde ta nästa steg<3" samtidigt som jag hörde hur han skrattade tillsammans med resten av klassen. Att jag blev förödmjukad, hånad, krossad, sårad. Det var underhållning för dem. När allt det där hade hänt låg jag på en bänk i skolan varje rast och grät tills sitsen var alldeles våt och mina ögon alldeles röda. Tills huvudet värkte och magen vred sig. Var det någon som brydde sig? Nej. Flera i klassen gick förbi flera gånger, till och med lärarna. Ingen frågade ens hur jag mådde.

 

Ja, det var det. Nu kommer vi ännu en gång in på ämnet "självförtroende". Han sänkte det totalt. TOTALT. Den lilla gnutta jag hade kvar av det var borta, GONE. Jag beskyllde ju såklart mig själv. Tyckte att jag var dum som hade gått rakt in i hans fälla. Jag var blind helt enkelt.

Kan faktiskt säga att det var tack vare denna låt som jag klarade mig genom den här tiden såpass bra som jag gjorde:

 

 

Lyssnar fortfarande på den här låten och känner att jag får styrka från den. Demi Lovato är verkligen en förebild. Hon har gått igenom mycket, mobbning bland annat. Den här låten skrev hon som ett slag tillbaka mot alla dem som försökte förstöra henne.

 

Nu ska jag sluta skriva, blir ganska långt inlägg det här!

Vi hörs framöver.