Något jag knappt ens vill skriva om är min tid på Bregårdsskolan, när jag gick estet. Jag hatar den tiden så jävla mycket och det är det sista jag ens vill tänka på. För att slippa skriva om det ännu en gång så kopierar jag ett stycke ur en mini-roman jag skrivit som skolarbete. Har dock tagit bort vissa stycken, men inget viktigt eller vad man ska säga.

 

"Direkt efter högstadiet började jag på Bregårdsskolan, ett gymnasium här i Karlskoga. Jag valde att gå programmet estet – bild och hade höga förväntningar på både kursen och klassen jag skulle gå i. För första gången någonsin var jag även fylld med hopp och glädje över att få börja på en ny skola. Jag skulle börja om från början, få en ny chans till att passa in. Här skulle ingen se mig som ohyra. Här fanns det människor jag hade någonting gemensamt med och som aldrig träffat mig innan. Jag kunde ge vilket intryck jag ville. Vad kunde gå fel?

Jag minns första dagen. Jag satt där i klassrummet och iakttog omgivningen. Allt jag såg var nytt – ny skola, nytt klassrum, ny klass med endast nya ansikten och jag tänkte: ”Det här är min chans. Nu kan jag vara vem jag vill.”

Allting fungerade bra de första veckorna. För första gången i mitt liv vågade jag ta steget att prata med folk och jag fick snabbt nya vänner.

Efter ett tag lärde jag känna Karl, som gick i musikgruppen. Bild och musik var en gemensam klass, så Karl och jag satt alltid bredvid varandra under de lektionerna vi hade tillsammans. Tillslut kunde jag kalla honom min bästa vän. Vi träffades på fritiden, sov över hos varandra och var oskiljaktiga i skolan. Problemet var att allt detta verkade störa många andra i klassen, uppenbarligen. Till en början handlade det om svartsjuka. Därifrån blev det bara värre och värre. Alla i klassen visste att jag hade en pojkvän (Poddy) som många spred osanna rykten om att han var 35 år. Trots det var de avundsjuka på mig och Karl.

Det som blev mitt största problem under min tid på estet var en annan person i musikgruppen, Erika. Hon föraktade mig, ville inte ha mig där. Jag vet att det var fler som kände samma sak, men ingen visade det så som hon gjorde. I skolan var det ingen större fara. Hon snackade kanske skit om mig och gav mig blickar, inget som jag inte var van vid sedan innan. På internet var det värre. Där var hon tuff och vågade skriva precis vad hon tyckte. Hon skrev bland annat till mig att jag bara tyckte synd om mig själv hela tiden och sökte uppmärksamhet och att hon helst undviker ”sånna personer”. Jag visste att det inte var endast därför hon avskydde mig, eller frös ut mig från klassen. Hon hade valt ut mig. Jag var hennes offer. Hon klagade på att ingen i klassen fick lära känna mig förutom Karl och sedan stötte hon ut mig. Jag frågade varför hon avskydde mig så mycket och hon svarade alltid: ”Jag avskyr dig inte. Hur kan jag göra det när jag inte ens känner dig?”. Ändå fortsatte hon hacka på mig. Sedan sade hon i en intervju för en tidning att man aldrig ska döma folk innan man känner dem...

Vissa andra från klassen tyckte att jag var konstig, till och med ”läskig”, men Erika såg mina svagheter. Hon hittade mina knappar och tryckte på dem, knäckte mig. Eller kanske hittade hon endast en knapp – självdestruktion.

Under denna tid var Alecia Moore min bästa vän (alias: P!nk). Hennes låt ”fucking perfect” var bland de få sakerna i mitt liv som höll mig stark och fick mig att gå vidare.

”Pretty, pretty, please. Don't you ever, ever feel like you're less than fucking perfect. Pretty, pretty, please. If you ever, ever feel like you're nothing. You're fucking perfect to me.” Jag lyssnade på den låten hela tiden och försökte ta åt mig av texten, som om den var riktad till mig. Jag försökte tänka

positivt, men problemet var att inget i mitt liv kändes positivt just då.

Trots de 3 personerna som brydde sig om mig var det inte värt att stanna. När klassen fick höra att jag hade hoppat av hade de flesta reagerat positivt på nyheterna. ”Äntligen!”, ”Vad skönt, då slipper vi henne!” fick jag höra att de hade slängt ur sig."

 

Erika, hoppas du ser det här. Du har förstört så jävla mycket för mig. Dags att du får veta hur jag verkligen kände och fortfarande känner.

 

Kommer nog skriva ett till inlägg om det här, hur jag har tagit mig vidare och lite sånt!

Vi hörs då! Älskar er som läser min blogg och stöttar mig. Ni är bäst.