Pretty please
En sak jag tror jag glömt att nämna är att jag har diagnostiserats (är det ett ord..?) för socialfobi. Har förmodligen haft det hela livet men mobbningen har gjort det mycket värre än vad det hade varit annars.
Idag visade sig min socialfobi ganska mycket, eller snarare de senaste veckorna. Redovisning, inför klassen - nej tack! Det är inte bara nervositet jag känner, som är väldigt vanligt att man gör. Jag får total ångest, panik, vill bara springa därifrån. Som tur var behövde jag inte redovisa idag, eftersom jag inte hade gjort klart skriftliga delen av arbetet. MEN, jag måste såklart göra redovisningen nästa vecka. Läraren vet inte om att jag har socialfobi, och jag tänker inte berätta det för honom. Åtminstone tänker jag inte kräva särbehandling, för jag vägrar låta denna diagnos vara ett handikapp för mig längre. Under så många år har det varit det. Jag har inte klarat av saker som vem som helst klarar av. T ex har jag inte kunnat gå på idrotten, äta i matsalen i skolan, redovisa eller över huvud taget prata i klassrummet. Jag har aldrig innan kunnat hitta på saker, träffa människor. Hela tiden har jag varit alldeles för rädd. Rädd att folk ska håna mig, bli arga på mig, skratta åt mig. Det är precis vad som hänt i alla skolor innan.
Jag brukar tänka såhär: Det är JAG som styr mitt eget liv. Om jag vill gå fram till en random människa och prata, eller berätta om något som intresserar mig, äta i matsalen, vara med i gemenskapen, då måste jag kunna göra det utan att känna att ingen vill ha mig där. De som styrt över mitt liv är alla de som tryckt ner mig, varför ska DEM få styra MITT liv? Varför ska jag lyssna på allt de har sagt om mig? Jag har hört mycket. Att jag är patetisk, värdelös, missfoster, emo, äcklig, dampbarn mm. Men vilka var det som sa det? Var det någon jag brydde mig om? Ja, vissa ggr. Men de flesta bryr jag mig ju inte om idag. De har INGENTING med mitt liv att göra nu. Så varför gå och tänka tillbaka på det? Varför må dåligt över vad någon random människa sa för flera år sedan, någon som inte ens visste vem jag var?
Det är ju klart att det sitter kvar. Jag kan fortfarande inte vara med på idrottsdagar eller äta i matsalen på skolan. Det är klart man har ärr för livet, men det här är ändå ett sätt att tänka varenda gång man tvekar över nånting. Varenda gång man känner att ingen vill höra vad man har att säga. Tänk då på det här, vem är det egentligen som styr ditt liv? Det är du. Inte någon annan, inte ens rösterna i ditt eget huvud, så länge de inte säger något positivt.
Lyssna på den här låten, föreställ dig att den är menad till just dig.
Det fungerade för mig. Den här låten räddade mitt liv.
Kommentarer
Trackback
