Nu har jag inte bloggat  på sådär en 1000 år eller så, varken här eller på min andra blogg.

Men.. Här är jag. Hej.

 

Saken är nu den, att mitt självförtroende gick får toppen till botten igen på typ en vecka. Detta hände för kanske 3 månader sedan. Jag börjar bli trött på att må dåligt nu. Jag ser bara nackdelar med mig själv och jag kommer aldrig känna mig tillräcklig. Jag är inte sexig, jag har små bröst, jag växer ur alla mina byxor, jag pratar för mycket, jag pratar för högt, jag är nere för ofta, jag gnäller och klagar och är arg och otrevlig. Ingenting är som det ska. Ingenting med mig är bra. Det är så jag känner just nu, vilket innebär att det egentligen är ganska dumt av mig att skriva på den här bloggen nu.

Men här är en motivations video av Superwoman som jag finner en väldigt stor tröst i. Tror att om man bär med sig det hon säger i denna video så kommer det hjälpa vem som helst som mår som jag gör just nu. Blev väldigt berörd av det hon säger och grät till och med lite i slutet av videon för jag vet hur jävla rätt hon har och jag vet även hur lite jag lyssnat på ord som dessa innan. Watch it, listen and love it!

  

 

Här är även en liten äldre video där hon också har väldigt kloka ord värda att tänka på:

 

Titta på dessa, jag lovar att ni inte kommer bli besvikna!

Ska försöka uppdatera mer på båda mina bloggar men tillsammans med självkänslan har min inspiration försvunnit totalt. Yeah.. Hoppas vi hörs snart. In the meantime, I'll try my best to GET BACK UP!

Tack för mig :)

 

 Har hittat 3 låtar som jag verkligen fastnat för. De handlar framför allt om självkänsla, att vi duger precis som vi är och att det inte är lönt att försöka göra sig duglig för någon annans skull. "Human" står mer för den mentala styrkan vi har, medan de andra två handlar mer om utseendet, att vi måste acceptera oss själva. Dessutom borde vi faktiskt acceptera varandra också, oavsett utseende.

 

 

 

Har nu varit borta i ett par dagar, då min pojkvän och hans föräldrar tog med mig till deras släktingar i Mellerud på studentfirande. Det var väldigt trevligt, men det var ett litet problem som trängde sig på: nämligen min Socialfobi. Jag brukar ofta säga att jag inte längre har diagnosen, men den är snarare hanterbar än borta. Hanterbar- för det mesta. Dessa dagar har jag umgåtts med en massa folk som jag inte känner och fick ett återfall av min fobi. Jag kunde inte prata, eller känna mig bekväm. Jag kunde helt enkelt inte få upp självförtroendet. I stället tryckte jag ner mig själv ännu mer genom att tänka: "Ingen här tycker om dig. Du är för osocial. Ingen kommer lära känna dig. Tänk vad alla dessa människor kommer säga om dig efter detta. Du kommer aldrig bli något mer än 'Roberts-flickvän-what's-her-face'"

Det känns ofta som om ingen vill lära känna mig efter att ha sett mig när jag är som värst. Kan ju bero på ren erfarenhet men jag måste även sluta trycka ner mig själv i dessa tillfällen. Jag försöker nu i efterhand tänka att detta är en fobi jag lever med och kommer alltid göra. Det är precis som att ha fobi för spindlar, hajar, nålar eller vad som helst. Trots allt har jag lärt mig hantera detta så bra som möjligt och jag stärks för varje gång jag får ett sådant återfall. Jag kämpar varje dag. Jag försöker även tänka på att om detta hade varit för ett par år sedan hade jag förmodligen tackat nej till att följa med till Mellerud över huvud taget. #Framsteg

 

 

Hejsan, det var längesen!

Har skrivit en liten poesi som handlar om just mobbning och känslan av att vara utstött.

Ni kanske kan relatera lite till hur man tänkte och kände, om man varit i den sitsen.

Och är du i situationen just nu, så hör av dig till mig!

Då kan jag övertala dig om att du är viktig, du är perfekt precis som du är,

och det är absolut inte dig det är fel på! Kämpa på, people!

 

 

I walk through these hallways

and people they stare

I'm sure that they hate me

I'm sure they don't care

 

Everyday I'm lonely

Just a freak among people

But no one ever told me

That we are all equal

 

Even I, the freak

I'm worth just as much

Didn't seem like it though, since I used to seek

friendship, love, or even a gentle touch

 

No one did love me

No one did care

and did anyone catch me, when I fell?

I was always so scared

 

I walked through those hallways

Just a ghost among you

There were so many days

I wished I could show you what I could do

 

Show you all

That I am not worthless

But in front of me was a wall

And behind, there was a mess

 

You were on the other side

Laughing, talking, singing

I, the mess, did nothing but hide

since I thought there was no way for me to win

 

I wanted your attention

But none of you could see

None of you could hear

None of you could feel

 

You couldn't see the sorrow in my gaze

You couldn't hear the words I never dared to speak

You didn't feel what I felt, when you ignored me

You never knew how it hurt

 

No one ever did catch me

And nobody's aware

That I'm watching them now, from above

Like they would ever care

 

Att fela är mänskligt, tycker ni inte?

Tänkte att jag skulle berätta min story, från början till slut, så kort som möjligt.

Detta handlar enbart om mobbning-biten av mitt liv.

 

Mitt namn är Jennifer Wellne, är nu 19 år gammal och har varit mobbad i 11 år av mitt liv. Det började redan när jag gick i 1an på Lonnhyttans skola. Jag förstod inte riktigt då att jag var mobbad, visste bara att de andra barnen inte var så snälla. De hånade mig och ingen ville vara med mig. De tyckte jag var konstig, vilket är något som suttit kvar i många år. När jag sedan började 2an bytte jag skola och hamnade på Karlbergsskolan. Där började jag umgås med min- än idag- bästa vän Emelie. Men de andra eleverna tyckte även då att både jag och Emelie var konstiga. Vi frågade om vi fick vara med i klasskamraternas lekar på rasterna. De svarade oftast att det var en hemlig lek eller en lek där inga fler fick vara med. Lärarna tyckte inte heller om oss. Vi fick väldigt ofta utskällningar, minns knappast varför. Sedan började jag få kommentarer om att jag var ful, hade bäver tänder mm. Mitt självförtroende förstördes totalt redan då. När vi började 4an kom vi båda på att vi var "kära" i en kille som gick 6an vid namn Adam. Hans bästa kompis Max började reta oss för det, mest på skoj till en början. Efter ett tag var både Adam och Max trötta på oss. De började slå oss på rasterna. Tacklade in oss i väggarna, slog, sparkade, ryckte oss i håret osv. Vi berättade ingenting för någon till att börja med, men tillslut tröttnade vi på deras beteende. Min storasyster pratade med dom och efter det rörde de oss inte mer ;)

Efter 5an gick jag och Emelie skilda vägar och jag började på Strömtorpskolan, eftersom jag och min familj då hade flyttat till Degerfors. Första dagarna i skolan var jag hur populär som helst, alla tjejer i klassen ville vara med mig. Till och med några killar i klassen verkade intresserade. Jag började ganska snabbt umgås med Challe, som är en mycket god vän till mig än idag och som också visade sig vara min tremänning. Hon hade det jobbigt hemma och hennes föräldrar rökte inne, vilket gav hennes kläder och hår en lukt som hon i skolan blev mobbad för. Även i denna klass blev jag snart anklagad för att vara "konstig". Tillslut var det bara jag och Challe mot världen. Vi var konstiga, vi var dumma huvet, vi var omogna. Det var bara att ge med sig. En gång skedde ett stort missförstånd i klassen. Alla trodde att vi hade anklagat alla i klassen för olika saker, som att dricka alkohol under skoltid och massa grejer. Som sagt, vi var olika. Det hela hade varit en lek, som vi sedan skrev upp på ett papper. Läraren tog detta papper ifrån oss och hela klassen fick reda på vad som stod. Hela klassen hatade oss. De sparkade på oss, skrek åt oss. I slutet av dagen hade de spottat i våra skor och slängt dom i papperskorgen. Lärarna tvingade oss att gråtandes ställa oss inför klassen och säga förlåt. Hela klassen slog nävarna i bänkarna och skrek "säg förlåt! säg förlåt!", än idag kan jag höra deras röster i mitt huvud.

Väl borta från Strömtorpskolan var det dags för nästa helvete: Stora Vallaskolan. Som tur var hade jag fortfarande Challe i samma klass som mig och vi fann även en tredje medlem i vårt lilla gäng: Elin. Vi 3 var oskiljaktiga i skolan, framför allt när alla andra elever på hela skolan började gå emot oss. Jag fick ett nytt smeknamn när jag började där: Emo. Det var mitt namn under hela första året. Hann knappt utanför klassrummens dörrar utan att höra det. "Jävla emo!" Jag hörde det ett tiotals gånger varenda gång jag gick i korridorerna. Vi fick även saker kastade på oss, kunde vara suddigum eller tuggat godis mm. Nån gång var det nån random kille som började mucka utan anledning och slängde in oss i väggen och sparkade mig i ryggen. Nån gång var det en kille som alltid hånade mig som plötsligt kom fram och gav mig en kram. Hörde hur hans vänner asgarvade och när jag tittade bak på dom såg jag en av hans kompisar ge honom en 20 kronors sedel. En gång blev det till och med polisförhör på skolan på grund av att ett par tjejer mobbade mig för mitt gröna hår (hade färgat grönt under en kort period i 9an). På något vänster hade det blivit slagsmål på grund av det, sjukt. Valla var nog den värsta tiden, hände så otroligt mycket. Hade det inte varit för Challe och Elin, och även Poddy som jag blev tillsammans med i 8an, så hade jag kanske inte levt idag. Även vissa av lärarna var riktigt taskiga.

 

I alla fall. Tillslut kom jag bort från den skiten, och ny skit tog sin början. Jag kom till Bregårdsskolan. Började estet-bild. Tänkte att nu kan jag äntligen börja om på nytt, i en klass där ingen känner mig sedan innan. Men ännu en gång tittade folk på mig med avsky i blicken, ännu en gång var jag för "konstig" för att vara värd att prata med. Jag var inte värd någonting i deras ögon, ingenting alls. Nu är det inte ALLA i den klassen jag pratar om, men väldigt många utav dom. Jag fick aldrig följa med till stan efter skolan. Jag fick aldrig vara med på klassfester. Jag fick aldrig ta del av klassen över huvud taget. Jag var konstig, äcklig, ett jävla missfoster. Jag satt bara där för mig själv, vilket de också hatade. Jag såg för "sur" ut när jag var ensam. Ni förstår, de tyckte att jag skulle sitta och skratta och prata med mig själv eller nått. Efter ett tag började en utav dom även trakassera mig via internet. Skrev att jag tycker synd om mig själv och söker uppmärksamhet hela tiden, vilket jag hört många gånger förut från många andra människor. Hon skrev att jag skulle söka hjälp och massa shit. En dag skulle vi fira henne och två andra i klassen genom att hela klassen skulle äta på restaurang. En av de två andra tjejerna skrev på facebook och frågade vilka som skulle följa med. Jag skrev att jag gärna ville med och då bröt helvetet lös. Den här tjejen som trakasserat mig sen innan skrev att jag skulle fan inte med och blablabla. Jag kände mig som den största fånen i världen, som faktiskt hade trott att jag för en gångs skull skulle få ta del av något. Tillslut följde jag med ändå tack vare de andra två tjejerna, men däremot lämnade alla mig inne på mcdonalds (vi tog glass där som efterrätt) och gick hem till tjejen som hatade mig så. Det "fick inte plats" med en människa till hos henne, ni vet.

Jag slutade i den klassen i mitten av andra terminen, vilket var värt att fira enligt dom. Sedan började jag på Industri programmet. Orkar inte prata för mycket om det men kort sagt: Jag gick i en klass med endast killar. Det var mycket "dra-alla-tjejer-över-en-kant" och förolämpningar som t ex "alla kvinnor gör hemma i köket". Jag blev utnyttjad av en av killarna som sårade mig något så otroligt. Det fanns elever där från Valla som fortsatte vad de påbörjat några år tidigare.

 

Men nu till sist har jag hamnat på Folkhögskolan. Trivs hur bra som helst och fått så otroligt mycket hjälp från kära Björn, som är en av lärarna där. Har underbara vänner som finns där för mig i vått och torrt och hjälper mig kämpa vidare och vara stark (Björn ingår också bland dessa vänner). Livet i skolan är helt enkelt bättre än nånsin. Än idag sitter allt jag varit med om kvar dock. Jag kan fortfarande känna mig oduglig, ivägen eller bara allmänt konstigt. Men jag är starkare än innan.

 

Om du läst allt detta är jag imponerad. Orkar inte ens själv läsa igenom för att kolla rättstavning osv så döm mig inte för hårt, haha. Tack och hej!

 

Hej mina vänner! Hittade just en text jag skrev för ca 3 år sedan när jag gick estet.

En text som jag önskade att jag hade mod till att läsa upp inför klassen någon dag.

Tänkte dela den med er här:

"If I stand in front of my class right now, then I know that I had the courage to do this. When I wrote this I never thought that this moment would ever come, but here it is... Here you are, here I am in front of you, saying what I've wanted to say for such a long time. I love you, all of you, but you don't seem to feel the same about me. Maybe you think I'm strange and wierd because I'm different. Maybe you don't want to accept me, but you don't have a clue about how that makes me feel. Like you would even care... We've been having conversation with my parents and people on school and they always say that it's gonna be different, that someday you will understand... But that day only exists in their heads so far and I don't know what to do, who to talk to, who to trust... If there is someone... I know that no one in here thinks that I'm a good person, but I also know that it's true, I'm not a good person, but I've tried my best since I was a child. "I tried to be perfect, but nothing was worth it. I don't believe it makes me real."

I understand you, I'm not against anyone of you, but can you please think about one thing: I may not always be here..."

Jag ville verkligen att de skulle höra det här, men så blev det aldrig.
Det är så skönt dock att allt detta är över.

Än idag, på underbara Folkhögskolan, sitter vissa saker kvar. Jag kan få för mig så fort någon tittar på mig att de förolämpar mig tyst för sig själva. Om några pratar och tittar åt mitt håll kan jag tro att de snackar skit om mig. Om någon ger mig en komplimang eller ger mig en kram kan jag få för mig att det är endast för att håna mig. Men jag vet att mina nya skolkamrater inte är sånna, över huvud taget. De ger mig komplimanger och kramar för att de faktiskt menar det, samma med lärarna. Alla på skolan bryr sig verkligen och de finns där för mig när jag behöver det. Finns inte ord för hur tacksam jag är över att ha hamnat på den skolan, trots allt som hänt nu på senare tid.

Förlåt för att jag är totally worthless på att uppdatera den här bloggen, men som sagt: Jag är ganska mentalt ostabil just nu och vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Ska försöka uppdatera så gott jag kan i fortsättningen! Kram till er alla!

 

Nu har jag inte skrivit här på länge igen, men det är svårt vissa perioder. Har inte skrivit på min andra blogg heller på ett bra tag nu. Jag känner bara att jag är inte riktigt i rätt tillstånd att ge råd om självkänsla när min egen självkänsla ligger på botten i havet nånstans. Jag har haft en väldigt jobbig tid nu ett tag och den här senaste veckan har varit allra värst. Även skolan har påverkats, vilket jag verkligen hoppades att den inte skulle göra. Då vet ni i alla fall varför jag inte bloggat på ett tag. 

En sak kan jag ju berätta: jag har de mest underbara vännerna i världen. Utan dem hade jag inte klarat mig genom det här såpass "bra" som jag gjort. De har funnits där för mig och stöttat mig så otroligt mycket dessa dagar och det finns inte ord för hur mycket de betyder för mig. Varenda gång jag brustit ut i gråt har någon av dem funnits där och tröstat mig. Lärarna på skolan är också väldigt förstående, så de blir inte direkt förbannade på mig pga att jag missar lektioner och så, även om det inte är alls bra för mig. 

Just nu försöker jag komma på ett bra sätt för hur jag ska kunna ta mig vidare så allt kan bli som vanligt igen. Hittills har det fungerat genom att träffa mina vänner så mycket som möjligt, men jag tar även mycket tid för mig själv. Går på promenader, spelar, ser på film osv. Det svåra när man är själv är ju att inte tänka på det som känns jobbigt, vilket är något jag själv alltid haft otroligt svårt för. Men nu har jag verkligen försökt så gott det går och lyckats ganska bra. Man kan fundera till en viss nivå, men inte tänka för mycket på det som varit. 

Det kommer bli bra så länge jag inte ger upp.

 

 

Jag är sämst på att blogga. Framför allt på den här bloggen, men det kan vara svårt att komma på något att skriva. En sak känner jag att jag vill prata om här dock: Hur det känns att inte passa in. Att vara bland alla dessa människor utan att höra till. Det är en av dem värsta känslorna i världen, enligt egen erfarenhet. Man är med dessa människor varenda dag, har dem runtomkring sig, men ändå känner man sig helt ensam. Som om det är du mot alla andra. Du, ensam, mot hela världen. Det är en tung börda att bära, framför allt under en längre tid.

Alla dessa människor som dag ut och dag in bara låtsas som om du inte är där, eller trycker ner dig på ett eller annat vis. De får dig att intala dig själv att det är sant, att du faktiskt inte borde finnas till. Men det är inte sant, inte alls. Vi är alla lika mycket värda (finns såklart undantag. Finns de som misshandlar eller tar liv mm.)

Ikväll höjer jag mitt glas för er som varit med om detta, som känt sig som skräp, eller luft. För er som lyckats ta er ur det och acceptera er själva, eller är på god väg. Fortsätt kämpa, soldater. Vi är alla vinnare. Skål!

 

Hej!

Jag är sämst på att uppdatera i den här bloggen, men här är jag igen. Vill berätta för er om en tjej vid namn Pauline Wågström. Jag har haft henne som "vän" på Dayviews (bilddagboken) under några års tid och jag har vetat länge att hon har skrivit en självbiografi. Men av någon anledning har jag inte köpt boken förrän nu och jag läste ut den direkt. Hon skriver om hur det är att leva med Autism, Selektiv mutism och Socialfobi. Eftersom jag själv har Socialfobi så kunde jag relatera en del, även om jag aldrig hade det riktigt så jobbigt som henne. Det som däremot blev väldigt jobbigt för mig var ju mobbningen. Hon fick ju uppleva det en del också, men sen fick hon eget rum i skolan så hon behövde inte träffa de andra eleverna så mycket. Det betyder inte att hon inte mådde dåligt över att inte få vara en del av gemenskapen, för det gjorde hon verkligen. Hon skrev mest om sin tid på högstadiet och gymnasiet och jag kände att jag vet lite hur det är. Hur det är att vilja få fram bara ett endaste ord, men ingenting kommer ut. Att vilja ge något annat än, enligt vissa, "dryga" svar. Att önska att man kunde gå fram till de i klassen och bara säga "hej". Jag är så glad över att min socialfobi har förbättrats såpass mycket som den gjort, annars hade jag aldrig mått så bra som jag gör idag. Sedan jag började kämpa mot min diagnos har jag mått så jävla mycket bättre. Man kan faktiskt få nya vänner och känna gemenskap, vilket jag aldrig nånsin gjort innan. Jag var livrädd när jag började på Folkhögskolan. Jag trodde att allt skulle bli precis som på alla skolor innan, att jag skulle bli utstött på grund av mitt sätt att vara. Men här var det annorlunda. Här hade jag en person som hjälpte mig så jävla mycket och jag kan aldrig tacka honom tillräckligt för allt han gjort för mig. Självklart har andra både lärare och elever på skolan hjälpt mig också, men han har lagt ner så mycket tid på mig, för att få mig att må bra. För att få mig att våga, och fortsätta utmana min egen diagnos. Han hjälpte mig att växa mer och mer för varje dag, men nu måste jag klara mig utan honom. Han har blivit som ett beroende för mig. Det känns som jag behöver honom för att må bra, eftersom det var han som fick mig att må bra för första gången i mitt liv. Han lärde mig gå på nytt, men nu är det dags för mig att börja gå på egna ben. Jag kan inte längre ha någon som håller i mig för att jag inte ska ramla, som väljer mina vägar åt mig. Jag måste kunna klara mig själv, göra mina egna val och gå de vägar som känns bäst för mig.

 

Hur hände detta? Jag började med att skriva om Paulines bok och plötsligt handlar allt om mig..? Det är väl som vanligt. Allt måste handla om mig. Jag har visst inte förändrats ett dugg.. Jävla egotrippad attentionwhore, det är vad jag är. Hejdå.

 

Hej!

För det första vill jag förklara varför jag inte kunnat blogga här på ett tag. Ni förstår, jag har på sätt och vis rasat sönder inombords. Självkänslan och humöret har varit på botten och det är därför jag känt att jag inte riktigt kan sitta här och tipsa om hur man bygger upp självkänslan när min egen för stunden inte finns. Men jag vet även varför jag mått så dåligt som jag gjort, eller ja, jag har åtminstone teorier.

Den allra största anledningen till att jag mått dåligt är att jag har varit osäker på vem jag ska vända mig till, vilket har lett till att jag inte vänt mig till någon alls, åtminstone ingen som är bra att vända sig till.. Alltså har jag hållit allting inom mig, vilket aldrig är bra! Om man aldrig pratar med någon, eller åtminstone skriver av sig i någon dagbok eller får ur sig på annat sätt, så leder det väldigt ofta till otroligt jobbiga ångestattacker. Det vet jag, men ändå lyckas det alltid hända mig. Men denna gång försökte jag faktiskt vända mig till folk, utan bra resultat. Problemet är att jag vet, jag VET, att det finns människor runtom mig som bryr sig. Men jag har en tendens att vända mig till de som inte gör det när jag väl mår dåligt! Oftast är det människor som brukade bry sig, som jag brukade vända mig till förr, men som inte längre orkar. Jag är död i deras ögon nu, uppenbarligen. Och att vända sig till någon som inte ens försökte bry sig, fick mig såklart att må ännu sämre. Jag kände mig värdelös, patetisk, oönskad och bara allmänt FOREVER ALONE. Efter några försök att få uppmärksamhet av någon gav jag upp och tänkte: "Det finns ingen i världen som bryr sig om mig. Ingen orkar lyssna, ingen förstår. Jag är bara en irriterande, värdelös attention whore." Men så är det ju inte.

En dag i skolan, Torsdagen förra veckan för att vara exakt, fick jag min "efterlängtade" ångestattack. Jag kunde ha förutsett den! Det berodde såklart på det jag just nämnde, men jag tror även det berodde på att jag skulle sluta skolan dagen därpå för sommaren. Jag visste att skolan var mitt nya hem, att det är de människorna jag kände trygghet hos. Det fick mig att må så dåligt att behöva lämna dem i flera månader och vissa av dem skulle till och med sluta på skolan för all framtid.

Jag kom till skolan klockan 08.20 ungefär och satte mig och läste en bok jag hade beställt nyligen, "Om ett missfoster", som då handlar om en tjej som har autism, selektiv mutism och socialfobi. Hon skriver om hur det var för henne i skolan och så och jag kan relatera väldigt mycket. Medan jag läste i boken kände jag hur ångesten började smyga sig fram för att sedan komma med stormsteg. Jag gick till lektionen och gjorde allt för att inte låta tårarna komma. Kände att min socialfobi började spöka till ordentligt och jag ville vara borta från allt och alla. Efter lektionen gick jag och satte mig på bänken som står precis innanför entrén till skolan, där ångesten brakade lös. Jag började gråta, kunde inte sluta. Jag visste inte ens själv vad som hände, vad som orsakade ångesten, så jag blev rädd och det blev ännu värre. Jag grät, skakade, försökte dölja det för alla som gick förbi. Låg ner på bänken och såg mina tårar landa på den blå sitsen. Tillslut kände jag hur jag började få kväljningar. "Jag kommer inte spy, herregud. Varför skulle jag behöva spy..?" Men jo, det var påväg upp. Jag sprang fort som satan ner till toaletterna, rasade in på den första toaletten jag såg, smällde upp locket men allt som upp var genomskinlig vätska. Jag satte mig ner på golvet, lutade mig mot väggen, skakade värre än någonsin och tänkte: "Vad fan är det som händer..?" När jag sedan satte mig på bänken utanför toaletterna och försökte lugna ner mig kom en av mina lärare förbi med en elev som jag lärt känna ganska väl. Blickarna jag fick.. Jag tolkade dem som om de inte vill ha mig där, "försvinn".. Det knöt sig i magen, skakningarna slutade inte. "Jag måste till akuten.. Nej, frisk luft. Det är vad jag behöver." Jag sprang ut och satte mig på marken, log mycket halvhjärtat mot alla som gick förbi och tittade på mig. När jag kom in på skolan igen ville jag inte veta av någon alls. Jag ville gömma mig, från allt och alla, så jag satte mig i ett hörn med bokhyllor omkring mig utanför dörren till lärarrummet. Efter en liten stund kunde jag se hur min klassföreståndare Staffan kom emot mig längre bort. "Nej, snälla, inte Staffan. Se mig inte. Jag kan bara inte fejka ett leende just nu, inte ens låtsas vara glad!" Han gick in i lärarrummet utan att se mig och jag suckade djupt av lättnad. Men lättnaden gick över lika snabbt igen när jag såg honom komma ut genom dörren igen. Jag satt precis mittemot. "Men vad sitter du här för..?" Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte.. Jag vet ingenting.." Han frågade vad som vad fel och jag ryckte på axlarna igen. "Vill du gå och prata nånstans?" Jag nickade, tittade inte ens på honom. Försökte hålla tårarna inne. Han skickade in mig i lärarrummet och kom sedan efter när han hade pratat med nån elev, ledde mig in till hans skrivbord och bad mig att sätta mig på stolen framför. "Vad är det som händer?" frågade han och tittade på mig djupt. "Jag vet inte vad som händer, det är det som är grejen. Jag har haft ångest hela dagen.." sa jag och tittade ner i golvet. "Men vad tror du kan ha orsakat det då..?". "Jag vet inte", svarade jag och fortsatte titta ner i golvet. Jag försökte så gott jag bara kunde att hålla tårarna inne, men det var fruktansvärt svårt. "Jag får den där känslan..." Jag försökte få fram en hel mening, men det gick inte. Tårarna började rinna och jag sjönk ihop. "Kom hit.." Han flyttade sin stol närmare min och höll om mig hårt. Jag lade mitt huvud mot hans axel och tårarna fortsatte rinna nerför mina kinder och landade på hans skjorta. Jag kände trygghet. Jag kunde känna att han verkligen brydde sig, vilket var precis vad jag behövde. Jag fortsatte prata tyst mellan snyftningarna: "Jag får känslan av att det inte finns någon att vända sig till, att det inte finns någon som bryr sig... Inte på riktigt..." Han fortsatte hålla om mig lika hårt som innan och svarade "Men då vill jag att du ska veta att vi här på skolan bryr oss om dig. Jag bryr mig om dig." När han efter en lång stund släppte taget om mig gav han mig en pappersnäsduk och fortsatte sedan förklara att jag alltid kan vända mig till honom eller någon annan på skolan. Han frågade om det finns någon på skolan bland personalen som jag har bra kontakt med och om det finns någon jag kan höra av mig till under sommaren. Han fick mig att inse att jag aldrig är ensam, inte helt. När vi samtalat klart var vi båda 15 minuter sena till våra lektioner. Han lät sina elever vänta på honom i 15 minuter för att prata med mig. Det är något jag aldrig trodde en lärare skulle göra, innan jag kom till den här skolan såklart. Han kramade mig hårt och sa: "Du ska veta att jag alltid bryr mig, Jennifer." Senare samma dag hade han pratat med AnnKatrin på skolan, som bl. a. var min lärare i en lektion vid namn Skapande, och ordnat så jag får träffa henne under sommaren och fika och prata av mig när det behövs. Han sa att jag även får höra av mig till honom när som helst, bara det att han ska ut och resa i två månader så det kan bli lite svårt.

Ångesten dämpades väldigt efter det där samtalet, för nu visste jag att det alltid finns någon som bryr sig och det tror jag det gör för alla. Även om det ofta kanske inte känns så. Tänk efter ordentligt, tänk igenom. Av alla du känner, vilka bryr sig? Vilka lyssnar? Vilka förstår, eller åtminstone försöker förstå? Det är de som är värda att prata med, men det är ju en självklarhet. Jag är så glad över de som finns här och stöttar mig, de som lyssnar och bryr sig på riktigt. De är verkligen diamanter i en värld av gråsten♥

Mitt tips till er som mår dåligt över någonting, vad som helst: Prata med någon, men bara inte med fel person! Man måste verkligen får ur sig det som ligger och trycker inombords! Det är så mycket viktigare än man tror! Men det är ju så skrämmande lätt att vända sig till människor som aldrig ger något positivt tillbaka, tyvärr..

Btw, jag mår mycket bättre nu (tror jag), så kanske kommer komma igång med den här bloggen lite mer igen. Men det kan hända att jag avvaktar ett tag, men det märker ni ju i så fall. Hoppas ni mår bra och får en jätte skön sommar! Sorry för världens längsta inlägg, tror mina författar-nerver tog över lite där ett tag, haha.

 

 

Jag ber om ursäkt över att jag inte skrivit här på ett tag, men inget känns riktigt helt rätt för mig just nu. Jag vet inte längre vem jag kan lita på och vända mig till när det behövs. Vet inte längre någonting alls. Självkänslan sänks för varje dag som går så därför känner jag att det blir svårt för mig att driva denna blogg just nu.

Vad jag försöker säga är att jag tar en paus från denna blogg och kanske skriver lite då och då på min andra blogg i stället. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag kan skriva här igen, beror på när jag mår bättre antar jag. Men titta in på min andra blogg så länge? Lova ya. *Länk till the other blogg*

 

Här är en del av projektarbetet jag håller på med, där jag skrivit om vad som kan orsaka dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Älskar att dela allt med er och att jag kan känna att ingen dömer mig. Ni är underbara människor!

 

 

Det finns många olika orsaker till att en människa har dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Idag har vi ett skönhetsideal som säger att man ska vara smalare än normalt och helst väldigt stora bröst, därför mår väldigt många unga tjejer dåligt för att de inte ser ut på det viset. Man känner att man måste vara ”perfekt” för att kunna lyckas, för att bli omtyckt. Man tror att man måste bli smalare, ha större bröst, rakare och vitare tänder. Det finns alltid något man klagar på och mår dåligt över, men alla är olika. Vi måste lära oss att acceptera oss själva som vi är, i stället för att lägga ner tusentals kronor på att göra en massa ”skönhets”-operationer för att kunna känna sig duglig.

Det brukar börja med att man själv tycker att man är ful på grund av någonting, t ex jag som tyckte att min näsa var ful och att jag hade sneda tänder. Sedan får man se hur alla dessa modeller ser ut och man upptäcker att det faktiskt inte finns någon som har en sådan näsa som jag, vilket får mig att känna mig ännu mer ”fel”. Sedan kommer skolan, där folk kastar ur sig saker som ”fan vad ful näsa du har!”, ”har aldrig sett en större näsa.”, gurknäsa!”. Det är då man funderar på operation. Samma sak gäller när man har små bröst, eller när man inte är den smalaste människan i världen.

 

 

En annan orsak till att vissa får dålig självkänsla kan vara att man har en annan sexualitet. Som bi/homo/transsexuell kan man vara väldigt stark, eller väldigt svag. Om man inte är säker på sin sexualitet eller inte vågar visa det så är man väldigt sårbar, men när man väl vågar erkänna det och inte längre skäms blir man stark. Då vågar man stå för den man är vad folk än säger och tycker.

 

Det är väldigt vanligt att man känner dig ”annorlunda” och ser det som något negativt. Det kan vara att man har en diagnos, annan sexualitet, eller att man helt enkelt är sig själv och inte försöker vara som någon annan. Man kan även bli uppfattad som ”annorlunda” av andra människor på grund av dessa olika anledningar. Det krävs bara en annan klädstil för att folk ska börja lyfta på ögonbrynen och kommentera, men det är dessa kommentarer vi måste sluta lyssna på. Det är bland annat dem vi kan höra bak i den där bussen som jag nämnde tidigare. Sådana kommentarer kommer alltid finnas kvar, men vi måste lära oss att sluta lyssna, att i stället lyssna på oss själva och acceptera saker för vad de är. Framförallt måste vi acceptera oss själva och människor runtomkring oss för, som sagt, alla är annorlunda.

 

 

 

 

The princess has now cut her long hair and stoped wearing those beautiful dresses.

What is a princess without her prince, right? But what if this princess is different.

What if this princess doesn't want a prince, would she still be loved?

She's now sitting on top of the Magical Hill, thinking. Wondering if it would still count

if the princess fell in love with another princess...

Tänkte dela med mig lite mer ur min dagbok.

Allt detta skrev jag under den tiden jag gick Industri.

När jag var liten ville jag helst av allt vara en vacker prinsessa,

men vad är en prinsessa utan sin prins..?

2011-10-28                                   

Nu är jag här igen, wonderful heaven, men bara på besök som vanligt.

Frågan är hur länge jag stannar denna gång..

 

Jag föll framstupa, rakt ner i ingenstans, men tog mig lika snabbt upp igen. Nu står jag på kanten, kämpar för att hålla mig kvar. För några veckor sedan var jag i himelen, men som jag sa (2011-10-28 kl. 12.04) var jag bara där på besök. Nu hoppas jag bara på att hitta ett sätt att ännu en gång finna mig där uppe. En vacker dag kanske jag har turen att få stanna...

 

Once upon a time... Är det en bra början på en historia? Är det en bra början på ett liv? För ett liv kommer ju trots allt sluta som en historia. En historia som efter många år glöms bort. Ibland undrar jag hur länge min historia kommer finnas kvar. Hur många som kommer minnas mig. Vilka som kommer minnas mig. Men framför allt, varför de kommer minnas mig.

 

...

Jag ville vara en prinsessa, en prinsessa som alla älskar och avgudar. Bo i ett land där alla vet mitt namn, höra folket säga att jag är den allra vackraste utav alla prinsessor. Jag kanske inte lever i den saga jag hoppats på. Jag kanske inte kommer bygga ett stort slott och vara drottning vid Viktors sida, men i himelen... I himelen är jag känd. I himelen vet alla mitt namn och alla vill mig väl, beskydda mig. Däruppe har de en plan för mig och jag vet att det här är anledningen till att jag existerar. Jag har en anledning över huvud taget. Att veta att änglar finns och jag är deras uppdrag. Att veta att det finns fler som bryr sig, just om mig. Nu är det jag som står i rampljuset, nu är det min tur att skina.

Slut på ord hos Prinsessan, för stunden...

 

 

Ny start, ännu en gång. Hur många gånger ska jag börja om för att det ska bli rätt? Hur ska jag ha entusiasm nog att klara det när det bara blir fel? Ny klass, ny skola, nya människor. Jag frågar mig själv: "Kommer jag trivas här? Kommer de behandla mig bra, eller kommer det bli som vanligt?"

Jag kommer inte hamna i en klass så bra som denna, det är något jag vet. Det gör redan ont i mig när jag tänker på att lämna dem bakom mig. De accepterar mig och ingen är otrevlig eller elak på något vis. Ingen har något emot mig eller önskar mig död. Ingen slänger ur sig kränkande kommentarer eller kastar saker på mig när jag går förbi. Det är ingen som skäms över att prata med mig eller sitta bredvid mig. Framför allt finns det ingen som får mig att känna mig patetisk. Här hör jag hemma. Här är jag ingen insekt, eller någon mystisk varelse från planeten Mars. Här är jag bara Jennifer, eller Wellne, eller Puff. Inget är mer komplicerat än så.

 

Prinsessan var påväg tillbaka till ruta ett, men ångrade sig i sista stund. Hon stannar där hon hör hemma. Egentligen har hon nog alltid vetat att det inte kan bli bättre än såhär. Men innerst inne bryr hon sig nog inte riktigt om hur hon har det. Allt hon vill är att bryta sig fri. Dock är det nog ganska viktigt att hon är lycklig tills dess, annars kan det hända att hon ger upp innan friheten blivit funnen...

 

Ångesten verkar vara den enda som vill göra mig sällskap, inte för att den gör det mycket bättre... Sånna här tider är det svårt, även för en prinsessa. Stress, depression, ilska och ångest. Man kan inte alltid känna sig perfekt. Faktum är att det är sällan man gör det. Nånting är alltid fel. Alltid har man något att gnälla över, klaga på. Alltid finns det något att fälla tårar över och något man vill ha, men inte kan få. Alltid finns det brister, även hos en prinsessa...

 

 

When I was sixteen we went to live in a beautiful house, with a wonderful garden. There were flowers everywhere and the grass was glowing green. The house was big and made of white bricks and there was three floors inside. We had the cutest little cat and a rabbit. Whenever I found myself in the garden by the house I felt happiness. The princess was living in a dream. At least that was what everyone thought.

 

 

I am now sitting on top of a magical hill by the beautiful house. It's a few feet away behind some trees, but I can still see the house from here. I love sitting here on the hill, feel the sun reaching me between the trees and hear the birds singing and flying above me. This is life as I know it. Being in my grandma's garden with woods all around me. Yes, this really is life.

 

 

Att känna sig osynlig har blivit allt mer populärt i prinsessans värld. Ingen ser henne längre, ingen hör henne, alla älskar henne längre inte. Kanske är det för att hon gömmer sig för resten av världen, aldrig visar sig för andra människor. Kanske är hon för värdefull för att visa sig, för sällsynt. Kanske är hon Rapunzel.

Se mig när jag ropar på hjälp. Hör mig när jag söker dig med blicken. Hur kan det vara så svårt att älska mig..?

 

 

The princess is back and ready to rock! Inte riktigt... Snarare håller hon på att försvinna. Hon behöver någon sorts hjälp. Mest av allt behöver hon komma bort ett tag. Inte behöva tänka på någonting. Inte ha något att oroa sig för. Det här går inte, såhär kan det inte fortsätta. Det är så svårt att vara en prinsessa, framför allt en osynlig sådan. Varje dag kämpar hon för att nå toppen, för att vara perfekt, älskad, men tycks aldrig lyckas. Hon inser nu att hon aldrig kommer bli sedd, eller hörd...

Nu är det över, äntligen. Nu slipper jag er, nu slipper jag allt ett tag. Precis vad "prinsessan" behöver. Precis vad jag behöver för att någonsin komma på fötter igen.

 

 

Tycker det är jätteroligt att kunna dela med mig av detta med er.

Kommentera jätte gärna!